Toksnurrig dag och venoferdropp

Vilket strul det blev idag. Jag vet fortfarande inte om jag borde ha räknat ut det själv eller om det var läkaren som var otydlig eller om det var något annat som hände, men jag hade helt enkelt inte med mig ampullerna med Venofer som jag skulle få. Det skulle jag ha hämtat ut på apoteket innan, sade distriktssköterskan. Som väl var körde min fina kompis mig och hon redde ut att köra mig till närmaste apotek. De hade inte något Venofer, så det var bara att ta sig vidare till nästa apotek. Vid det laget var jag nära att börja gråta. Jag var så uppgiven och besviken att jag mest ville strunta i alltihop. 

Tänk ändå att lite drygt en timme efter utsatt tid så var jag tillbaka på britsen och distriktssköterskan var så snäll att hon pillade in mig mellan andra patienter. Tror mest att hon gjorde det för att jag hade en kompis med mig och att en elev kunde vara hos mig också. Det finns ju viss risk för att det kan gå dåligt, men för det mesta funkar det fint. Hon vet dessutom om att jag själv är utbildad, så det fanns många fördelar där. 

Sjuksköterskeeleven visade sig även vara min syssling, vilket ledde till en ännu bättre stämning mitt i allt snurr. 

Min känsla av uppgivenhet och gråtmildhet försvann så fort droppet började gå in. Äntligen ska det bli lite fart på mig! 

Foto: Solsippan

Två små påsar fick jag in. Jag blev lite yr i slutet av den första och distriktssköterskan undrade lite försiktigt om det var så att jag kanske skulle nöja mig med en påse. Men paketet med fem ampuller kostade 832 kronor så riktigt sugen på att slänga en av dem i slasken kan jag inte säga att jag kände mig. Den där påsen skulle in, yrsel eller inte! Fast vi sänkte hastigheten så det var alls ingen fara med den sista påsen. 

Det skulle kunnat vara surt att sitta och vänta de där trettio minuterna efteråt, men de blev ju inte ett dugg trista eftersom min syssling var där och min vän satt med mig hela tiden. Undrar hur jag skulle ha klarat mig utan henne alla de här gångerna som hon har kört mig fram och tillbaka den sista tiden! Det är guld värt när man inte orkar själv. Idag orkade jag knappt vara stressad av att jag skulle passa en tid ens och det säger en del. Annars stressar jag upp mig bra mycket redan dagen innan. 

Inte vet jag om det är en placeboeffekt eller om det faktiskt är så att droppet redan gör skillnad, men fastän att jag är trött efter dagens händelser så känns inte huvudet lika luddigt och kroppen inte så tung. Det allra bästa är att jag ska få en behandling till om en vecka så även om nivåerna sjunker lite så får jag ytterligare en skjuts. Sedan får vi se om jag klarar av att äta järntabletterna. Jag har ju naturligtvis glömt att ta ut dem och idag när jag var på apoteket var jag så stressad att jag helt glömde bort tabletterna, trots att apotekspersonalen frågade. Så dumt, så dumt. 

Att Vidar har fått två tråkdagar på raken får jag kompensera honom för i morgon. Han tycker inte alls att det räcker med att springa som en tok en gång om dagen och gå lite längre på kvällarna. Men ibland blir det supertrist för då blir det bara tokspring på förmiddagen och kortpromenad på kvällen. Bus inomhus är ingår ju alltid förstås, så vi har busat i ett par timmar nu. Eller vi... jag har haft det bekvämt i min fåtölj medan han har kommit med sin favoritboll... Ändå har jag dåligt samvete för att jag inte orkar traska en runda till med honom. Fast det är kanske så det är att vara hundägare.