lördag 28 februari 2015

Spirituality is not all fairies and unicorns

I motsats till igår blev jag lite varm när jag läste detta:

"We must ground our spirituality in common sense before it becomes just another prison. When we begin to believe that we have a choice in EVERYTHING that happens to us, that forgiveness of other must come before self-forgiveness, that all judgments- even conscious discernments- are unhealthy, that there are NO victims, that our stories are ALWAYS untrue, that witnessing the pain body IS presence, that the ego in its ENTIRETY is our enemy, that ABSOLUTELY everything we see or feel is a reflection of who we are, that ALL illness is self-created, then we have just entered another prison cell. The new cage movement. With gurus as wardens, and spiritual bypassers as inmates. Better to bust out of that unreal prison while we still can. I know a few people who signed up for life, and left us, by their own hand, when reality came calling and they no longer had the tools to manage it. Spirituality is not all fairies and unicorns. It's reality, in all it's complexity."

JEFF BROWN

Inlägget skrev han på Facebook igår och det lade sig som ett glas Samarin i magen efter en häftigt svald middag. Ganska många gånger känner jag mig korvstoppad av alla sanningar och visa ord som publiceras i en krans av gulliga små keruber eller fladdrande glittersporer. Ofta är bilden vackrare än innehållet som när man tänker efter skuldbelägger den som varit med om traumatiska upplevelser och helt enkelt förklarar det med att det är så som man själv har fixat till det. Du ville ju detta för att din själ skulle utvecklas. My fuckin ass... Tro mig, det finns väldigt många fler sätt att utveckla sin själ på än genom trauma. 

Det som skrämmer mig än mer är att så kallade spirituella personer, eller de som hävdar sig se på världen genom andra ögon än den gemene massan också har den den där uppfattningen om att man själv har sett till att det svåra ska hända. Det ska man ha planerat med sin andlige guide innan man återföddes.

Säg det till det barn som just blivit våldtaget av sin far.

Säg det till kvinnan som utan några som helst ägodelar flytt för sitt liv och håller sig gömd från allt som är känt och alla som är kända.


"Spirituality is not all fairies and unicorns. It's reality, in all it's complexity."

Nej, man är inte vid rodret för allting som sker i ens liv. Ibland kommer det kastvindar, stormvindar och brutna master. Då måste man släppa rodret och låta någon annan hålla medan man lagar det trasiga. Det är enligt min åsikt ingenting man planerat in själv ska hända. 


 


 

fredag 27 februari 2015

Stulen...?

I ett par dagar nu har jag försökt skriva ett inlägg, men var gång suddar jag ut texten och stänger ner datorn istället. Bloggsvacka? Eller levnadssvacka? Yogadagen var underbar, dagen efter var också fin, men det tråkiga med utmattning är att inte ens när man gör någonting som är härligt så finns det energi. Inte verkar det fylla på energi heller så som folk hoppas att det ska. Det där med förväntningar från annat håll kan vara minst lika påfrestande som sina egna. När någon jublar över att man orkat gå en promenad och man själv känner att man blir stressad över de uppenbara förväntningarna att det nu äntligen går åt rätt håll...

Utmattningen är som med livet i övrigt, det går upp och ner. Fast det går ner mycket våldsammare. Ganska överväldigad inser jag att minsta lilla känslosvall resulterar i en skakande kropp och oproportionerligt långa reaktioner. Allting blir tio resor värre. Minst. 

Samtidigt retar det mig, för jag är ganska rädd om mina dagar och det är inte så ofta jag har ork att göra det jag skulle vilja göra så när jag blir upprörd över någonting stjäler det så mycket av den lilla tid jag har. 

Idag blev min dag stulen. 

I morgon tänker jag bara göra de där sakerna som jag mår bra av. Vill inte att någon ska göra mig ledsen eller påverka min ork och koncentrationsförmåga. I morgon blir en mysdag med mina nya kokböcker, meditation, healing och gos med älsklingen. Det blir en bra dag.


 

onsdag 25 februari 2015

Yogans vackra ansikte

Alltså den här nya frälsningen, yogan... En del mår bättre av att jogga eller dricka sina glas med rödvin för att det är bra för väldans mycket, men jag tror aldrig att jag mått så bra av en fysisk aktivitet och aldrig någonsin så bra av alkohol som jag mår av yogan. Jag är helt salig! 

Det som jag tycker är allra märkligast är att det skiljer sig så mot den där gången för så väldigt längesedan som jag provade min absolut första gång. Den gången var det närapå enbart plågsamt. Visst, det var inga konstiga hopp eller tjo och tjim eller avancerad koreografik som det kan vara på ett gym annars, men det var absolut ingen meditativ upplevelse, inte harmonisk eller vacker på något sätt. Det gjorde ont. Till slut gjorde det jäkligt ont till och med och träningsvärken dagen efter var inte att leka med. 

Mediyogan är betydligt lugnare. För mig som legat som en sladdrig sill i sängen i ett halvår är det ändå tillräckligt för att börja darra lite i musklerna i "plankan" till exempel och under eldandningen gör sig mjölksyran påmind, men det är inte så svårt att jag får ont eller blir stel. Det gör mig snarare smidigare, mer energifylld och framför allt, väldigt mycket gladare. Yogan gör mig vackrare, helt enkelt. Jag känner hur den kvillrar sig genom kroppen, bubblar i små sockerdricksbubblor ända från fotsulorna och ut i hårtopparna, fyller hela mig och dansar runt om. Den ser mig och ler och jag ler förundrad tillbaka. Undrar var den här resan kommer att ta mig?


 

tisdag 24 februari 2015

Linda dina cirklar av ljus...

Lär oss att lämna det förgågna, likt du ömsar ditt skinn. 

Att liksom ormen växa genom sina erfarenheter, men ändå lämna det den inte längre behöver. Vackert.

Vissa dagar funkar det också.

Andra dagar lindar ormen sig hårdare och fastare kring det gamla och vägrar att släppa ifrån sig det ljus som bönen uppmanar om. "Linda dina cirklar av ljus runt oss." 

Mörkret kryper bara hårdare intill. Smyger sig hungrigt kring redan sårade själsbitar, gnyr och nafsar. 

Jag tar ett nytt andetag, väntar lugnt och stilla. Ljuset bryter snart igenom. 

Det gör det alltid.


 


  

söndag 22 februari 2015

På väg...

Med ett litet nervöst klick skickade jag in pengar till företaget som ska ta mig de första stapplande stegen i min mediala utveckling. I morgon ska jag få kursmaterialet, jobbar med det gör man hemma med stöd och feedback från läraren genom webben eller via telefon. 

Jag har nosat runt bland utbildningar ganska länge nu. Flera har känts ganska bra, hyggliga eller mycket bra, men överallt har det funnits med ett "men" och jag har suckat och tänkt att det förmodligen inte kommer att bli detta året som jag påbörjar någonting, jag är trots allt fortfarande skitdålig och klarar till exempel inte av att passa fler tider under veckan än min yogatid. Det låter urfånigt, jag vet, men just nu är det så. Vad som avgjorde det hela med just denna kursen är att den är på distans och att man kan be om uppskov om man behöver. 

Det här är någonting jag längtat efter att göra sedan jag var liten, fast det har legat vilandes i många, många år. På nåt sätt så har utmattningen gjort att det har kommit fram igen. Mycket mer än vad jag någonsin har märkt av innan. Underligt, med tanke på att alla andra vardagliga funktioner mer eller mindre har kollapsat. Sådant som man normalt tror att man alltid ska klara av har fallit bort och det är lite som att betrakta sig själv utifrån och förundrat inse att det liksom inte funkar hur hårt man än pressar sig. 

Det här andra däremot är så fashinerande att jag ibland förlorar mig helt i det. Jo, det ska bli ruskigt spännande att se var det här kommer att bära iväg mig till. 

 

lördag 21 februari 2015

Små snorungar får inte tala

Den märkliga känslan som kommer krypandes när man vet att personen man pratar med ljuger och trixar för att göra livet besvärligt för en annan person gör mig både lamslagen och oerhört förbannad. Det här är Sverige 2015 och jag får så ofta känslan av att det är 60-tal och att jag själv förvandlats till en fyraårig snorunge som inte får öppna truten. Inte för att jag var född på 60-talet, men det känns tillräckligt längesedan för att illustrera min känsla av att barn var ännu mer utsatta då. 

Gång på gång försöker jag få tanten att bekänna färg, men hon pratar runt, backar lite och upprepar ännu en gång den meningslösa frasen om att man minsann ska jobba åt det där hållet som målet är. Samtalet varar i knappt en timme och under tiden har ingenting vettigt uttalats. Det enda som kommit till ytan är att det krävs människor som är vana vid att handskas med dem som ljuger och som kan använda sig av lagen. Att använda sig av jurister för att förmå myndighetspersoner att göra det de ska svider lite extra. De ska finnas för de mest utsatta, men väljer att köra över dem lite till. Hur lågt kan en människa sjunka? Mycket djupare än jag någonsin kunnat föreställa mig, tydligen.

Men den här fyraårige snorungen har aldrig lärt sig att hålla käften. Envis som en åsna och med en terriers intensitet kommer man mycket längre än man kan tro. Det kommer att ta tid, flera månader förmodar jag, men så småningom kommer tanten inte att ha någon makt kvar. Inte i det här fallet i alla fall. 


 

torsdag 19 februari 2015

Tillsammans men ändå så långt borta

Vi sjöng sedan. Trasdockslåten. Den där om de som är lite trasiga och knasiga, men som ändå får finnas i världen. De har varandra. 

Vi har varandra. Märkligt nog är det en tröst att kunna prata om det allra svåraste och veta att den som lyssnar inte bara hör utan också vet hur det känns. Inuti. Allra längst inuti. Även om man inte klär allting i ord så är även tystnaden lyssnad på. Det som finns mellan orden och det som inte går att säga. 

Rent logiskt borde det väl vara så att smärtan skulle bli för stor för att bäras. Alldeles för tung och uppslukande. Vetskapen om att det som aldrig borde hänt en endaste människa har hänt även den man sitter bredvid. Ändå är det så vansinnigt skönt att för en gångs skull inte vara en ensam trasdocka. Vi är två. 

När jag läser vad andra skriver på nätet stöter jag ibland på ord som känns direkt i magen. De passerar inte hjärnan för analys eller bearbetning, de kryper rakt in i magtrakten och lägger sig där. Det är inte mina ord, men känslan är densamma. Ännu en trasdocka som måste få berätta. 

Vi är ett trasdocksgäng. 

Internet är fint. Där finns gemenskapen när man inte vågat öppna upp för de svåra orden tidigare så kan man hitta andras ord. Vi är flera. Vi är ett gäng. Det är nu vi kan börja skapa en förändring.


Foto: Solsippan











 

Tidslås

Jag gråter inombords, tårar för henne. Det smärtar mig att se den vilda paniken förbytas i trasdockans uppgivenhet. Det traumatiserade barnets överlevnadsinstikt medan världen blundar. 

Ilskan flammar lika blodröd som fetvadden som stoppat den värsta blödningen. 

Ingen som ser det uppenbara. 

Varför vill ingen se?

"Det kommer att låta så här," säger den kliniska rösten som ingenting ser och jag förlorar hennes blick i samma ögonblick som ljudet återkommer nästa gång. 

Det varar några sekunder. I vår värld var det en evighet. 

Att trösta tog längre tid än så. 


 

lördag 14 februari 2015

Från hjärtat

Alltså, det där med alla hjärtans dag. Visst, det är sockersött, gulligt och rart. Men någonstans gör det alltid lite ont i hjärtat på mig för jag blir alltid orolig över att någon ska känna sig ensam, kanske inte lika älskad som alla andra verkar bli och den där känslan av utanförskap som iskallt sveper in dem i sin mörka cape. De flesta andra dagar är det kanske inte så brutalt tydligt som just den här dagen. 

Äsch, jag vet inte... 

Min egen dag har varit fantastisk och mysig på alla sätt och vis. Kärleksfull. Inte för att någon annan har sagt att det är så det ska vara den här dagen utan för att det slumpar sig så att det är min och min sambos egna dag ändå. Det var den här dagen som vi trevandes gjorde klart att det var mer än bara vänskapskänslor oss emellan. Så skört och så försiktigt, men ändå ohejdbart som vårfloden.

Vi pratade mycket minnen över vår fina alla hjärtans dag-middag ikväll. Det var en jättefin middag, trerätters på en lite finare resturang, så vi tog god tid på oss och njöt av maten och atmosfären. Många skratt och mycket tacksamhet för att vara där vi är idag. Jag älskar min fina D. 

Hoppas att även din dag har varit fin, från hjärtat.

 

fredag 13 februari 2015

Första gången

Måste erkänna att jag var nervös. Egentligen alltför nervös för att testa ens, men jag upprepade mitt mantra om att det värsta som kan hända är att det ingenting händer alls så till slut tog jag sats och bad min kompis att lägga sig ner. Jag hade ordnat det innan så att hon inte skulle behöva ligga rätt på golvet och lagt värmemadrassen under så att hon inte skulle frysa. Visste ju inte hur länge vi skulle hålla på.

Det var första gången jag provade att ge healing till en människa. Döm om min förvåning när jag såg i princip alla tecken som jag läst om kan uppstå närapå på en gång. Hon låg med slutna ögon och gick från att vara ordentligt stressad, och plockig till djup avslappning på ett par minuter. När jag så småningom övertygat mig själv om att det faktiskt hände någonting började jag leka med känslan som fanns i mina händer. Den här typen av healing är ingen fysisk i den mening att man rör den man behandlar utan man håller sig hela tiden ovanför och känner energierna i luften. För mig som tvivlat på healing överhuvudtaget kändes det extra märkligt att vifta omkring och försöka känna skiftningar som jag inte kan se. Det är det svåraste för mig, att inte kunna se vad som händer med blotta ögat utan lita på de andra sinnena.

Efter cirka tjugofem minuter avslutade vi och det hon då berättade övertygade mig om att behandlingen lyckats. Det var en fantastisk kick även om jag också blev avslappnad och trött. Den omedelbara och märkbara effekten var som sagt hennes djupa avslappning, vilket var en vinst bara det. Nu återstår att se om vi kan få effekt på hennes fysiska besvär också så småningom. Nästa behandling planerar vi om några dagar. 

Snart kanske jag vågar fråga mina vänner och bekanta om jag får öva mig på dem också. Det värsta som kan hända är att de ligger ner och slappnar av i en halvtimme ungefär och det är väl inte så dåligt i denna stressade värld?

 

tisdag 10 februari 2015

Röda stugan med vita knutar

Tankarna snurrar fortfarande rejält idag. Som vanligt när jag tyckt att livet varit en aning för påfrestande ett tag så flyr jag in i fantasins värld. Jag tar bort alla begränsningar som den här världen har och tänker fritt hur jag skulle vilja ha det. Samma dröm kommer tillbaka i år efter år. Den lilla stugan vid skogsbrynet, vatten i närheten, trädgård och djur av några slag. Såklart människor som jag tycker om runt omkring, men först och främst den där stillheten och rytmen som kommer sig av närheten till naturen. 

Denna veckan är det är sex år sedan jag förlorade vad som var en vänskap som höll i sig över gränsen till de levandes värld. Jo, jag förlorade honom rent fysiskt, men han lämnade mig aldrig. Med hjälp av hans stöd och hans åsikter orkade jag ta mig från destruktiva O. Det låter fullkomligt galet, men är även fullkomlig sanning. Det var han som satte ner foten rejält när jag en gång för alla tvekade på vad jag skulle göra. Hans åsikt i frågan var så stark och så fysisk att katten flydde med uppspärrad svans och klorna gnisslande mot golvet och jag själv skrattade högt efter att först närapå ha trillat av stolen av överraskning och rädsla. 

Okej, jag fattar, svarade jag och lovade min vän att jag så snart jag kunde skulle ta mig därifrån. 

Vissa saker kunde jag ha gjort snabbare. Jag förstår verkligen hur lite materiella saker betyder i jämförelse med vad man kan utsättas för rent fysiskt och psykiskt numera. Aldrig någonsin skulle jag utsätta mig för samma sak ännu en gång om jag skulle tvingas välja. Jag bränner hellre mitt hem och tar mig och katten därifrån. 





måndag 9 februari 2015

Surt fredagsvin

Tredagarshuvudvärk. Barn har feber i tre dagar och sånt, har jag hört, men inte att man kan vara totalt däckad i huvudvärk i tre dagar. Fast det får jag. Kanske inte så konstigt med gångna veckans känslostormar och passa tider-ångest, men det är inte så här jag tänker mig att jag är. Jag kommer i total konflikt med mig själv. I mitt huvud är jag den duktiga kvinnan som orkar jobba, sköta hemmet, ha en upplevelserik fritid och när kvällen smyger fram runt hörnen så står jag och bakar några goda kakor att knapra på till kvällstéet och filmen. 

Det kanske var så ett tag. Åtminstone låtsades jag att det var så, för jag lyckades ganska länge mellan varven att upprätthålla det där. Till och med fredagsmyset, som jag så innerligt hatade, lyckades jag fixa fram och skölja ner med ett glas vin.

Nåja, det kanske inte var så bra det heller när jag tänker efter, men något slags mellanting skulle vara fint. Jag behöver inte vara nån förvirrad stackare á lá Rosamunde Pilcher-roman där sagda stackare blir ivägskickad till det fantastiska engelska landet och räddad av rika och mycket vänliga avlägsna släktingar och iklädd en rosa kashmirtröja plötsligt får kraft att klara av livet återigen och jag längtar definitivt inte tillbaka till stålkvinnan jag försökte vara innan. Fast det vore skönt att slippa bli så totalt nedbruten av värk och utmattning att tanken på vrålrika avlägsna släktingar vid havet plötsligt känns lockande. Stabilitet? Ja tack!

 

fredag 6 februari 2015

Hur var det nu med jobbet?

Märklig känsla det var att kliva in i chefens rum, fast det var inte chefens rum längre, fast min nya chefs rum... Jag var där igår. Istället för att skrivbordet stod mitt i rummet så stod det upptryckt mot fönstren som vetter ut mot kyrkogården. Det finns förstås inga fler fönster i rummet, så man kommer inte ifrån utsikten ut över kyrkogården även om man skulle vilja. Lite mixade känslor varje gång man ser ut över det där stället, fint för sin grönskas skull och så oerhört sorgligt samtidigt. 

Hursomhelst så var rummet plötsligt väldigt annorlunda och chefen var definitivt annorlunda. Hård och rar på samma gång. Kändes ändå rätt rak och ärlig, vilket jag uppskattar väldigt mycket. Mötet kändes bra, trots att jag var ganska spänd innan. Det kunde ju ha varit fyllt av många frågor som jag inte kunde svara på, små pikar och elaka kommentarer eller ord som helt enkelt bara sårar, men jag kände ingenting av det. Hur skulle de egentligen ha kunnat vara där? Vi hade ju inte träffats innan och hon vet ju ingenting om mina för- och nackdelar i jobbsituationer. Inte jag heller egentligen, jag är inte samma människa längre. Märklig känsla det där.

Efteråt gick jag in i omklädningsrummet, gick igenom sakerna i mitt skåp och konstaterade att flera av de ordinaries namn försvunnit och ersatts med klistertejp där det står Elev/Timvik på istället. Det var lite sorgligt när jag tänkte på alla de som jag jobbat med, som gått vidare till andra jobb eller till pension. Ett namn var helt nytt. Tanken slog mig att jag kanske inte ens skulle bli igenkänd av den övriga personalen om jag skulle gå in och hälsa. Sju månader kändes med ens som en väldigt lång tid. Hemma hos mig har den nästan på stått still, tiden. Det enda som har ändrats är världen därutanför. Fast nej, så är det väl inte egentligen, jag har förändrats mycket på insidan, men det syns ju inte förstås. 

Inte längtar jag tillbaka  till jobbet heller. Inte det minsta. Om jag hade jobbat i ett växthus eller i en blomsterbutik så hade jag nog känt att det varit svårt att vara ifrån jobbet. Jag älskar att jobba i växthus, vara inbäddad i dofterna från jorden och växterna. Tror förstås att jag helst skulle vilja bo i ett växthus, jag också, så som den där familjen gör...familjen Solvarm. Jag trodde nog att det bara var min dröm att få ha det så, men tydligen går det att göra realitet av det också. Fast deras växthusboende kom väl till lite mer bara av en slump från början. 

Ett annat sätt att bo på som jag också tyckt verkat spännande är att bo under jorden. Eller kanske en kombination med växthus och under jorden. Inte i en jordkällare då eller i en såndär bunkerartad gillestuga á lá sjuttiotal, utan ett trevligt och fint litet mysboende där man kan känna sig trygg och ha det varmt och gott när till exempel en storm rasar på utsidan och hotar att ta med sig hela det fina växthuset. Jo, en kombination hade varit fint. Då skulle man bara kunna sitta och filosofera till knastret av en brasa i öppna spisen medan man inte alls behövde oroa sig över de rasande ljuden därutanför.

Oj, undrar hur jag hamnade i det här? 



onsdag 4 februari 2015

Att bli fullständigt bombad och snurrig av dagen

Men ibland kan man ju få små bomber rakt i huvudet innan man förstår hur saker och ting ligger till... Den här dagen har varit märkligare än många andra på flera olika sätt.

Morgonen var tidig, så tidig att jag vägrade titta på klockan för helst ville jag bara somna om igen. Men axlarna värkte och katten var tvungen att högljutt berätta att han minsann bytte sovplats och ja alla sådana där småsaker som man stressar upp sig alldeles för mycket av. Alltså fanns det väldans mycket tid att äta frukost på och pyssla omkring och sitta under filten på innan det var dags för Mediyoga. Egentligen orkade jag inte alls yoga idag, men jag struntade i det för jag bestämde att min kropp faktiskt behövde öppna upp för lite positivt flöde i kroppen, så jag lämnade oron hemma och gjorde rörelserna med liv och lust. Lite för mycket liv och lust tydligen för yrseln som satte in när jag skulle gå därifrån var stark.

Det går över med en liten andrafrukost och massor med vatten, tänkte jag glatt och for hem igen. 

Hemma hittade jag bomben som trillade rakt i huvudet på mig. På Facebook faktiskt. Det var en av mina vänner som lagt ut en länk där om fibromyalgi. Jag tänkte att jag skulle citera någon del ur texten som känns relevant för mig, men jag känner mig så träffad av det mesta så då blir det ju all text... Tänk att jag inte har tänkt på det där innan. Inte alls. Jag har varit helt och fullt inställd på att det är en muskelreumatism jag har fått och att jag har den så pass i schack så det är därför det inte gett utslag på det senaste provet. Nu tror jag inte det längre. Händelse efter händelse genom åren ställer sig som i givakt i mitt minne och så är det plötsligt kanske en möjlighet istället för bara stora frågetecken överallt. Mycket märklig känsla. 

Mediyoga då... Jodå, vi provade nåt som kallades kråkan idag. Kråkan gav mig darrningar i benen och mjölksyra i låren som jag inte har haft på toklänge. Jag skrattade av segheten till slut, men jag kunde ju förstås inte ge mig, alla 26 repetitionerna gjorde jag. Kanske inte så konstigt att jag var yr när jag gick därifrån, men det var en otrolig kick att faktiskt klara av det. Jag gjorde det! Även att jag legat i princip stilla i ett halvår så kunde jag! Så lite man blir lycklig av ibland.


 

tisdag 3 februari 2015

Dagen efter

Ja, jag håller med om att det blev lite stolpigt och tråkigt, det förra inlägget, men jag var både för trött och för rädd att jag skulle glömma bort hur det var om jag väntade tills idag. Det sista halvåret har jag upplevt fler konstiga saker på kort tid än jag någonsin har gjort innan, men det här tar nog priset. Visst, jag har sett både det ena och det andra, men att uppleva någonting så fysiskt har inte hänt förut. Inte för att någon viftar med händerna en bit från min kropp. När jag låg där ville jag aldrig att det skulle ta slut, men när sessionen väl var över förstod jag absolut varför den är uppdelad i två omgångar. Man blir totalt slut. Inte sådär trött som man blir efter att ha jobbat en hel dag, nää det här var någonting annat. Precis som hela upplevelsen var någonting helt annat. Jag tror att jag plötsligt har tagit det sista klivet över tvivelgränsen. Jag tror på det här. 

Min förhoppning ligger inte enbart i att må bättre själv fysiskt och psykiskt utan även i att jag kanske kan börja hjälpa andra. Jag får inte sälja mina tjänster eftersom man då först måste bekosta en (dyr) aktivering av sina händer, få ett diplom och allt såntdär som är viktigt, men det är ingenting som hindrar att jag ger det gratis. Mina händer är redan aktiverade (jag vet inte varför de skulle fungera bättre för att man betalar en massa pengar för det), och mina första försökskaniner har visat tecken på att det fungerar. Det råkade bli katterna så placeboeffekten är ju utesluten. Nästa steg är att hitta mänskliga försökskaniner. Jag har redan ett par uppslag...

 

måndag 2 februari 2015

Det jag gjorde fastän att jag inte vågade


Det var idag jag gjorde det där jag egentligen inte vågade. I alla fall första omgången. En ny väntar mig om ett par dagar. Men jag tar det väl från början...

Vädret var dåligt, konstig skånevinter med konstigt väglag gjorde att jag kröp fram i femtio även på 70-vägen med min gamla skorv. En aning stressad var jag förstås för av någon anledning har klockan börjat gå snabbare sedan min utmattning inträffade så det är sällan jag kommer i lagom tid till någonting längre. Som väl var hade A en klient innan mig så jag hann att sätta mig ner och andas ut en liten stund innan jag fick komma in i rummet, som var väldigt mycket varmare än det brukar vara. Själv hade A rosor på kinderna och såg pigg och glad ut. Hon hade varit utomhus och jobbat hela dagen förklarade hon, därav den höga värmen i rummet. Inte mig emot, jag måste erkänna att en del av nervositen rörde sig om hur i hela friden jag skulle kunna ligga på en brits i en timme utan att dö av kölden i rummet. Jag brukar tappa kroppsvärme rätt fort när jag bara ligger still.

Vi pratade lite först, jag berättade om lilla kissen som fick somna in och alla känslorna som rör sig kring det. Ganska skönt att bara få berätta. Det var väldigt skönt att bara lägga sig på behandlingsbordet också. Att sluta ögonen och lyssna till de vana ljuden och veta att denna gången skulle det inte ens göra ont var ganska häftigt. Annars hade jag inte mycket förväntningar alls så jag tänkte att jag lägger mig väl ner och kopplar av bara...


Ganska snart kändes det ungefär som när någon drar en såndär burk över huvudet, sådan som de har hos frissan, fast den drogs som en skärm över ansiktet och den påminde mer om genomskinlig bubbelplast. Den var inte alls obehaglig och värmen som spreds jämt över huvudet var väldigt intensiv men behanglig.


Sedan började det dra i hårbotten på mig, hela skalpen liksom töjdes utåt från högst upp på hjässan och så var det som att det tryckte på en punkt där och så började allting rycka helt okontrollerat. Det var då jag fick svårt att hålla mig för skratt. Det hela kändes så absurt och jag vet ju om att man har muskler i skalpen, men jag har definitivt inte känt av dem mer än som huvudvärk tidigare. Fånigt nog hann jag tänka att om det ska hålla på länge till så kommer jag ju få träningsvärk, vilket av någon anledning var ännu festligare. 

Det lugnade sig lite, som väl var, men återkom flera gånger under behandlingen. Andra märkliga ryckningar som hände var runt munnen, tungan och ögonen rörde sig alldeles otroligt mycket emellanåt. Ännu ett märkligt fenomen var att det kändes som att det for som elektriska impulser genom hela kroppen, i vågor, och ibland kändes det som att nån höll en hand en stund på ryggen eller på undersidan av låret (jag låg på rygg så det var omöjligt att det var A som gjorde det). Därefter så var det som att någon tryckte ner mina anklar, höll dem stadigt medan det pirrade i mina lår och därefter spred sig pirradet till hela benen.

Märkligast av allt var när jag började uppleva att A var på flera ställen runt britsen. Hon stod vid min högra sida och jag kände ett tryck mot min skuldra i nästan samma sekund som hon vidrörde min vänstra stortå. När jag slutade fundera över hur hon bar sig åt för att röra sig så snabbt var det en massa andra varelser som gick omkring britsen och höll i vita band som satt fast i min kropp. Jag skojar inte. Jag såg dem. Dessutom såg jag en massa andra såna knasiga syner, men jag tror att jag behåller det för mig själv. Även om jag bara är Solsippan här så är de upplevelserna alldeles för...tja...fina faktiskt, för att vilja dela med mig bara sådär. Men det var vackert och magiskt. Jag är glad att jag vågade. Otroligt glad.

Vägen hem var ännu sämre än vägen dit, men med kvillrande fjärilsglädje i magen så gick det fladdrande lätt...


Foto: Solsippan






Morgondisets tédofter

Om morgonen hänger snödiset kvar länge. Några blöta tasspår syns ensamma i det tunna snötäcket mellan husen. Det mesta är stilla.

När ljuset kom smygandes var det så blygt att det känns som att det inte riktigt kommer våga att synas ordentligt just idag. Det gör ingenting, de små sparvarna och talgoxen har bestämt sig för att det duger alldeles tillräckligt med det ljus som finns och kvittrar på i en pigg och hastig ton. 

Morgontéet smeker bort nattens oro. Mildrar hjärtats lite snabba fladder och värmer själen ända ner i tårna. Små vardagsbestyr får fylla rummen idag. De där som annars kan kännas så trista och jobbiga känns som fina små påminnelser om att vardagen finns kvar och håller dagen. Det mesta är som vanligt. Utom att det i snön inte fanns några små tasspår tillbaka igen... 




Foto: Solsippan





söndag 1 februari 2015

Små tasspår

Idag känns det som att allting håller andan. Igår tog vi oss igenom. Det var dagen då allting förändrades och det spelar ingen roll hur många gånger jag stått i samma rum som döden så drabbas jag alltid av dess intensiva kraft. Många, många rum har det varit och alla de som gått över har gjort det på sitt individuella sätt. Men jag har aldrig varit med ett djur förut. Däremot har jag hört så mycket om hur förskräckligt det är. Men det gick lugnt och stilla till. 

Jag orkar inte riktigt med att berätta hur det var och vad jag upplevde, som sagt, det var en tung dag. Idag får vara en stilla och vilosam dag. En dag av kärlek och tacksamt minne. Tänk att någon som är så liten kan pränta in små tasspår i ens hjärta på så kort tid.