torsdag 30 januari 2014

Somliga dagar...

Igår trodde jag att jag skulle bli drottningen av Norden och flyta fram i kreativ och härlig energi, som jag gjorde förra gången jag fått zonterapi. Då tänkte jag att jag skulle klara allt och hade fått svar på allt. Härifrån kunde allt bara bli bättre...!

Tji fick jag. Hann inte ens sätta mig upp på britsen efter behandlingen innan jag kände mig som att jag supit rejält dagen innan. Efter en stunds övervägning förstod jag att arbeta den dagen inte var att tänka på och körde de ca 3.5 milen rakt hem och bäddade ner mig i sängen. Varm, varm vetekudde, två täcken och värmemadrassen på högsta effekt. Hela den dagen.

Zonterapeuten hade varnat mig att jag skulle kunna komma att känna mig frusen och både skratta och gråta ganska ohämmat, men jag var absolut inte beredd på att jag skulle må så skruttigt. Hade hon inte sagt att det var helt okej och till och med bra så hade jag nog blivit orolig.

Idag gick jag till jobbet. Ingenting fungerade, jag räknade fel, hörde fel och emellanåt inte alls och rätt som det var blev jag tvärförbannad. Riktigt skitarg, vilket inte alls var särskilt motiverat. Tur nog hade jag en mugg té framför mig så innan jag hunnit säga en massa dumma saker tog jag en stor mun och hoppades på att kunna avvärja det värsta genom att åtminstone bränna mig lite. Det lyckades och jag försökte smyga fram resten av den dagen utan att göra några större bravurer för att det skulle gå så obemärkt förbi som möjligt.

Jag tror att det gick.



Foto: Solsippan
 
 
 
 
 

måndag 27 januari 2014

Soffhängardag

Alltmedan det sakta ljusnade låg jag i soffan med min bok och en stor mugg med hett té. Egentligen ville jag inte alls att det skulle bli mer dag än så. Velade mellan att gå och lägga mig igen eller fortsätta läsa eller göra sådana där viktiga saker som man måste göra när man är vuxen. 

Jag låg kvar i soffan med min bok.

Planen var att jag idag skulle fortsätta ta hand om den massiva högen med tvätt som invaderat oss under tiden jag varit orkeslös och att sedan leka länge, länge med pållen. Den första tvätten var dock inte torr när jag kände på den vid sextiden och nu är det mer eller mindre snöstorm ute och jag har inte tillgång till något ridhus.

Det är tomt och tyst här idag. Fina D är iväg och jobbar. Tror jag får fylla rummen med lite inspirerande youtubelänkar om hur man fostrar hästar på snällast tänkbara vis. En inspirerande video hittade jag här där en kvinna berättar att hon plötsligt börjat ifrågasätta sig själv och sitt sätt att vara gentemot hästar. Hon till och med sålde sin ranch och gav sig ut i världen för att försöka hitta rätt! Mycket modigt!


Bild via

Tänk, om det funnits skog här där jag bor hade kanske min pålle sprungit runt så där i morgon! Fast han hade förstås haft ett tjockt täcke på sig, jag är på tok för hönsmammig för att låta honom gå utan...







 

lördag 25 januari 2014

Spontan förvirring och bakåtblick

Jag tror att jag har fått mer kärlek av lilla pållen de senaste dagarna än vad jag har kunnat ge honom. Den frenetiska huvudvärken sätter lås på min kreativitet och energi och hela dagen igår ägnade jag åt att ligga i soffan eller under två täcken med vetekudden i sängen. Tror att jag sov mesta delen av dagen.

Lilla pållen då, han bryr sig inte om huvudvärk och stoppar fram huvudet över boxkanten när jag kommer in i stallet. I förrgår blev han smått frusterad över att han inte fick godis varenda gång han förde huvudet åt höger och ruskade irriterat på huvudet så att manen fladdrade. Döm om hans förvåning när han fick en godis för det. Jag kan svära på att jag aldrig sett ett så överraskat ansiktsuttryck hos en häst, och hur nöjd han blev när han kom på att det fungerade fler gånger! Numera tror jag dessutom att han har som sport att få mig att skratta så många gånger som möjligt, för han gör alla möjliga saker för att det ska hända. Så under tiden som jag mockar har jag en häst som killar mig i örat, drar av mig mössan, bugar, ruskar på huvudet, gäspar, tittar åt höger, tittar åt vänster, nosar på marken och dessemellan försöker hitta på något annat som kan tänkas generera en liten godis eller ett skratt. Fantastiskt roligt och en otrolig skillnad mot förut när han mest stod och var grinig över att jag kom och tog plats i hans revir. Jag har ingen aning om hur jag ska gå vidare i allt detta nya, men jag tänker att det får komma med tiden, för vi har ju ingen tävling att träna till och inget mål att prestera inför. Det är bara vi och det roliga vi kan göra ihop.

I gränslandet mellan dröm och vakenhet, som jag varit i så många timmar de senaste dagarna smyger gamla tankar omkring. Det underliga i allt jag varit med om. Flera gånger snuddar jag vid tanken att det nog inte var så farligt som jag trodde. Jag blev ju aldrig förföljd efteråt, i alla fall inte särskilt intensivt och inte så lång tid. Fast jag vet ju också att det många gånger inte är när man ställs inför fakta som man rasar ihop, det är när man inte vet vad man slåss emot. Jag gick på högvarv, ständigt redo, i ett och ett halvt års tid. När jag insåg att jag kunde börja slappna av så gick inte det, jag hittade inte avstängningsknappen. Dessutom hade jag inlett ett nytt förhållande med en kille som inte alls ville inse att jag kanske behövde behandlas en aning annorlunda då till och med var rädd för att sova i samma säng som honom. Det skulle jag ju inse att han var snäll, det hade han ju sagt till mig! Jag försökte förklara för honom att destruktiva O många, många, ja oräkneliga gånger talat om för mig att han nog var den snällaste personen i världen och ändå behandlat mig så illa, så jag var allt lite rädd ändå.

Självklart ville jag ändå tro på godheten hos en människa, och jag tänkte att osäkerheten och rädslan skulle minska med tiden. Motbevisen skulle helt enkelt bli så många att jag fick ge med mig.

Det gick en tid, jag var fortfarande osäker och rädd många gånger. Flera gånger träffade vi hans äldre bror och likheten med destruktiva O var oändligt stor. Att T dessutom såg upp till brodern triggade en liten pinglande varningsklocka långt inom mig. När han efter ett besök hos honom kom hem och kallade mig för kärring borde jag ha förstått. I alla fall när jag var tvungen att motivera varför jag inte ville bli kallad för kärring. Det var precis samma diskussion som jag haft med destruktiva O. 

Känslan av att vara besvärlig när jag hade min ångest och mina flaschbacks tyngde mig minst lika mycket som att vara mitt i havet av ångest. Jag försvarade mig med att jag talat om för honom innan vi blev tillsammans att det skulle bli en jobbig första tid. Vad jag inte räknat med var att han inte var villig att dela den tiden med mig utan tänkt att jag skulle fixa det själv. Det förstod jag när jag vid en ångestattack bad honom om att hålla min hand, så som vi pratat om tidigare att det kanske skulle hjälpa mig. Han ville inte hålla den. Han släppte min hand och tittade ut genom fönstret. 

Allteftersom tiden gick blev jag dock starkare. Min tid i soffan blev något mindre då jag dessutom fick möjlighet att ta hand om den fina lilla pållen som jag nu har på heltid. Han behövde mig och jag behövde honom. Vad kunde bli finare? 

T och jag hade hunnit köpa ett hus och när jag fick erbjudande om att köpa pållen visste jag att jag inte hade skuggan av en chans att ro det hela i land. Men ändå ville jag diskutera det med T eftersom jag hade i bakhuvudet att med hans hjälp skulle det gå, han pratade ju så vackert om att vi inte längre hade var sin ekonomi, det var vår gemensamma. 

Där tog det dock stopp. Köpte jag häst skulle han flytta, var hans spontana svar. Därefter lämnade han rummet.

Jag var inte blind, jag kände så väl igen mönstret. Igen och igen upprepades samma saker så fort jag försökte kliva en bit utanför hemmets trygga värld. Den missnöjda minen, den lilla, knappt märkbara sucken, den ihopsnörpta munnen. Jag ville skaffa mig nya kontakter, uppleva roliga saker och ha ett liv som inte var helt knutet till T. Men det ville inte han. Och om jag försökte påtala detta suckade han ännu en gång och menade att det var jag som inte förstått. 

Precis som det varit med destruktiva O. 

Jag som inte förstått.

Jag kan inte säga att jag blev särskilt rädd när jag inte längre kunde hålla kvar mina skygglappar. Men onekligen drog samma gamla överlevnadsinstinkt igång i mig. Jag ville helst ha ordnat mig en bostad innan jag berättade för T att jag inte ville vara tillsammans med honom längre. Tyvärr var det en ekonomisk omöjlighet och det drog ut längre på tiden än vad jag önskat att det hade gjort.

Under tiden gick T igenom alla faser jag sett hos destruktiva O. Bara i mindre brutal form. Först var han chockad (detta trots att vi pratat tidigare under året och jag uttryckt mig tydligt om att vi inte kunde fortsätta på samma sätt) sedan var han otroligt ledsen och bedjande om att jag skulle stanna kvar. Argumenten haglade om varför det skulle vara han och jag. Sedan svängde det med ens och han satt plötsligt mitt emot mig med en knuten näve i luften medan ett frustrerat ljud for över hans läppar. 

Jag satt lugnt kvar. 

"Om den där näven landar någonstans på min kropp ska du få dansa som du aldrig dansat förr" tänkte jag och betraktade hans inre konflikt med sig själv.

Han besinnade sig och fortsatte att prata, jag minns inte om vad, jag hade stängt av vid det laget. Hans sätt att vara var bevis nog att jag inte kunde stanna kvar. Allt innan flytten var bara en plåga.

Respektlöshet.

Jag finner inget annat ord. Att inte respektera en annan människas vilja är ofattbart för mig. Att bli lämnad är självklart traumatiskt om man inte själv vill det, men det berättigar inte extrema beteenden eller att man bortser från den andre personens fria vilja.

För ett tag sedan sa min fina D spontant: Jag kan inte förstå dem som klagar på sina hästtjejer, man får ju se när de byter om flera gånger om dagen!! med ett brett flin på läpparna. Han peppar mig att gå till hästen även dagar när jag tycker att det känns tungt, han vet ju att han får en mycket gladare flickvän när jag kommer tillbaka därifrån och han får se mig byta om en gång till...


 

torsdag 23 januari 2014

Huvudvärk

Om jag tar med mig huvudvärken till stallet, så kanske jag kan lämna den där?

Den började i går eftermiddag och oavsett vad jag tar för smärttabletter vill den inte ge med sig. Jag har sovit som en gris i natt (med hjälp av en halv Propavan) och inte ens drömt mardrömmar, men inte heller det verkar hjälpa. Hela jag är bara väldigt matt.

Egentligen är jag väldigt stolt över mig själv. Det är den 23 januari idag och ännu har jag inte haft en endaste liten sjukdag. Det är ruskigt ovanligt för att vara mig. Innan jag säckade ihop totalt brukade jag vara hemma en sisådär en, eller två dagar per månad och efter orudisattacken har det varit veckovis hemmavarande. Så här på eftermiddagen, den enda lediga dagen denna veckan, börjar jag tvivla på att det kan bli en hel månads tjänstgörande utan sjukdagar dock... Antar att min entusiasm över att jag mår mycket bättre gör att jag har tagit i lite för mycket. Igen. 

Katten ligger på ryggstödet bakom mig och snarkar högljutt. Önskar att jag kunde få ha det lika skönt. Fast jag kanske kan gå och lägga mig tidigt ikväll, så fort jag bara varit och pussat mule i stallet en stund. Fina lilla pållen, han måste ha sin dos av kärlek, han också.



 


söndag 19 januari 2014

Alla möjliga känslor...

Känns det fel så är det fel!

Det mottot tog jag som mitt när jag gjorde slut med destruktiva O. Jag hade massor med magkänslor som skrek åt mig att det var så mycket som var fel, men jag vägrade lyssna för jag tänkte att det bara var jag som var känslig och mesig och allt vad det nu var. 

Den senaste tiden har ganska mycket förändrats i mitt liv. Jag har gjort slut med T, flyttat från huset till en lägenhet i ett hundra år gammalt hus och har ett nytt förhållande med underbara D. Jag har ändrat mitt sätt att vara mot pållen och jag har ändrat mitt tänk runt mig själv. Istället för att stressa mig med att det bara är jag som är fånig som inte reder ut vissa situationer har jag satt mig ner och funderat över hur jag skulle vilja göra istället. Jag har definitivt funderat över mitt val av yrke. Många gånger. Och nu måste jag erkänna: Det känns fel, så då är det fel! 

Jag tänker söka en annan utbildning till hösten. Om jag kommer in blir mitt liv väldigt annorlunda mot nu och jag tror att det kommer att kännas så vansinnigt bra. Plötsligt har jag kunnat börja tänka igen. Och det känns verkligen så bra!

 

 

lördag 18 januari 2014

Snöstyltor

Eftersom förra veckan var full av arbete och dåligt med energi hade jag lite laddat för att min tredagarsledighet över helgen skulle gå i pålletecken. Alltså blev jag ruskigt besviken över vädret som det var igår och tjurade halva dagen innan jag slutligen stångade mig fram i vinden med ispiggar vinandes i ansiktet ner till stallet. Väl där blev jag genast på bättre humör då lillpållen älskar att pussas och hela tiden ber om uppmärksamhet när jag mockar. Jag brukar alltid mocka med honom kvar i boxen och tar det som en liten övning i att be honom flytta sig dit jag vill utan att ha för stora krav på honom. 

Igår ställde han sig flera gånger och lutade ansiktet mot mina axlar, lade mulen i min nacke och bara andades med långa, lugna andetag. För något år sedan, eller så, hade jag tolkat det som ett dominanstecken då det är den dominanta hästen som lägger halsen över ryggen på en häst i lägre rang. Nu skiter jag i vilket, lillpållen är så mjuk och försiktig i sina rörelser och så uppmärksam på minsta rörelse från mig att vi båda två plötsligt litar på den andre fullt ut. Det enda jag inte kan motstå är att fnissa hysteriskt när han kittlar mig i nacken med sina små, små rörelser med underläppen. Med tanke på hans ansiktsuttryck när jag vänder mig mot honom vid ett sådant tillfälle så tror jag att han är mer än nöjd med resultatet.

Idag gick jag ner tidigare för egentligen tycker jag bäst om att vara där när det är ljust, och tänkte att det kunde vara fint att ta med honom ut ur hagen en stund. Hagen är enligt mig under all kritik, men jag har fått inse att enligt skånska mått mätt så är den helt okej då man oftast inte har särskilt mycket utrymme till hästarna så som jag är van vid. Det är bara det att det blåser förskräckligt mycket och det har kommit snö. Snön bygger styltor under hovarna och jag blir iskall av vinden. Fast vi lekte en mikrokort stund i paddocken ändå och det var så härligt att se glädjen i hans ögon. Det var fint att springa sida vid sida utan att någon lina band ihop oss och det är en fantastiskt skön känsla att han kommer till mig av egen vilja och nyfikenhet. På mindre än en vecka har han lärt sig att titta till höger när jag säger "höger" och han lyfter vänster ben när jag säger "tass". Han har börjat ta egna små initiativ till egna "trick" och jag hejar ivrigt på. 

Så just nu vill jag inte ha mer snöstyltor, bara väldigt mycket mer frihetsdressyr á la gröngölingsnivå! Så spännande!

Tänk att det verkar som att det är så mycket som håller på att lossna i mitt liv, vända i rätt riktining. Jag skulle verkligen rekommendera alla som har råd och lust att prova zonterapi och homeopati. För mig känns det väldigt, väldigt rätt och jag är så lättad att det inte är mitt eget "tänk" det är fel på utan att det även har varit mina hormonrubbningar som påverkat mig negativt. Visst, det kostar en fruktansvärd mängd pengar och jag är lyckligt lottad som blir sponsrad, annars skulle jag inte kunna genomföra det, men det har verkligen visat sig vara en fullträff.


 

fredag 17 januari 2014

Hästfunderingar

Jo, en sak till som har stärkt mig den senaste tiden är att jag även har tänkt om vad gäller hästhantering. Jag fick tips från förra stallskötaren om bloggen http://miniponies.blogg.se/ där Paulina skriver om sina fina hästar och övriga djur. Genom henne fick jag nys om Parelli och klickade mig vidare till en man som kallar sig Mikkel http://www.youtube.com/user/MikkelEronAngel/videos och tittade fullkomligt hänförd på alla videor han lagt ut om Lucy, den farliga ponnyn. Jag har försökt kopiera en del av övningarna han gör och även ändrat mitt sätt att vara gentemot min ponny och jag märker stor skillnad på honom. Han har blivit väldigt mycket gladare och jag hoppas verkligen att jag lyckas lära mig ännu mer om hur jag ska kunna öka hans självförtroende och att vi ska kunna ha ännu mer roligt ihop. Mycket mer utmanande och intressant än att harva ridbanan runt och öva galoppfattningar och skänkelvikningar till leda (för oss båda). Det kanske till och med kan bli lite frihetsdressyr så småningom!! Nu är han desto mer intresserad av de stackars små grässtråna som växer strax utanför paddocken. Särskilt om jag gjort någonting som han inte förstått och tycker är alldeles för jobbigt att ägna mer tankeverksamhet åt.



Bild via
 

Hoppfull

Igår visste jag precis vad jag skulle skriva i min blogg. Idag har det blåst bort tillsammans med isvindarna som pinar slätten häromkring. Det är så mycket som susar omkring i huvudet på mig att jag snart inte reder ut tankarna, känns det som. Då är det kanske desto bättre att jag varit hos en zonterapeut, som gnuggade på mina "grubblerier" som hon kallade det för. En mycket trevlig kvinna, måste jag få lov att säga. Hon kände igenom mina fötter och talade om vad hon hittade för fel och även sådant som var positivt. Jag är på bättringsvägen, helt klart, och hon kan hjälpa till att påskynda den processen. Det som kändes helt fantastiskt inträffade efter några timmar, när jag var på jobbet. Känslan av att vara mentalt instängd i en form av genomskinlig låda, som hindrar mig från att tänka, försvann. Plötsligt var jag mitt gamla jag, snabb och virvlande i tanken, glad och energifylld, sprudlande av mjuk glädje och kraftfullhet. 

Det varade nu inte tills idag, men det var så underbart att jag satte mig och nästan grät en stund på kvällen. Det är inte mitt sätt att tänka det är fel på, det är bara min kropp som har spårat ur så fullständigt att den inte på egen hand klarar av att komma rätt igen. Zonterapeuten förklarade att mina binjurar inte alls mådde bra, och de har stor betydelse för kroppens hormoner och antiinflammatoriska egenskaper då de producerar kroppseget kortison. Jag börjar så smått känna att det var en rackarns tur att jag tog de där förhatliga orudiskapslarna då jag annars varken hade skaffat mig tid till homeopat eller zonterapeut. Då hade jag fortfarande harvat runt i mina invanda spår och tänkt att det var på grund av min PTSD som jag inte kan sova, har huvudvärk och koncentrationssvårigheter. Nu verkar det mer som att det är på grund av att kroppen är helt ur banan. Tänk om jag förstått det tidigare. Tänk om någon talat om för mig att när man stressat sönder kroppen så mycket som jag gjort så behöver man någon som rättar till det åt en, precis lika mycket som man behöver en psykolog att prata med om det ofattbart onda som drabbat en. 

Det är den 17 januari idag och jag har inte varit hemma från jobbet en enda dag ännu. Det är stort. Det är ett sjumilakliv i rätt riktning.

Fånigt nog har jag även konstaterat att jag inte alls vill jobba med det jag är utbildad till. Jag har en kandidatexamen och lite extra insamlade högskolepoäng och har inte den minsta, ynkapynka lilla minilust att fortsätta jobba med det jag har hållt på med i nio år nu. Det är också någonting jag tror att jag kan tacka den här fullständiga, senaste kraschen för. Jag blev plötsligt så fysiskt sårbar. Visst, jag inger inte mycket förtroende vad gäller fysisk förmåga, lång och smal som jag är, men jag vet vad jag förmår och jag har stor tillit till min kropp. I vanliga fall.

Jag råkade få en snyting på tinningen vid vänster öga. Inte speciellt övertygande och jag parerade den värsta kraften i slaget, men det var tillräckligt för att få mig mentalt ur balans. Jag har inte tidigare varit den som funderat över laddade situationer som uppstår. Snarare har jag varit den som full av självförtroende och lugn gått in och ställt mig själv som måltavla då jag tänkt mig att min blotta person ska dämpa den hetsiga situationen. Det har fungerat tidigare. I nio år. 

I och med den lilla snytingen blev jag varse att om jag inte litar på min kropp kommer ingen annan heller att göra det. Och jag blir inte yngre. 

Dock är det oerhört läskigt att sadla om och göra någonting annat. Skitläskigt. 

Det kanske inte ens är möjligt, men jag ska söka en utbildning som jag har hittat. En helt annan värld och helt andra möjligheter. En ny kandidatexamen. Kan man bli dubbelkandidat? Hehe.. 

Och jag som inte var ett dugg sugen på nya studieskulder. Egentligen. Tror att det är bäst att ringa till min kloka bror i helgen, så att han får tala lite förstånd med sin yviga lillasyster.