onsdag 24 september 2014

Vackra, vackra liv

Oj!! Så fort tiden går! Så fort man vänjer sig vid nya rutiner! 

Jag har formligen vältrat mig i allt det nya, allt det vackra och alla skratt som är min nya vardag. Resandet till och från skolan tar tid, det är mycket människor överallt och allting går så fort. Jag blir nästan yr av bara hastigheten och jag blir så imponerad av alla de ungas kunskapssug. Hur gör de för att vara som små läskpapper där lärarens ord sugs in och stannar utan att försvinna in i någon liten vindlande del av hjärnan? De är så fina, och så vansinnigt unga. Jag hade nästan kunnat vara deras mamma. Nästan.. 

En elak förkylning kopplade grepp om mig för någon vecka sedan. Hosta, snor och halsont. Som väl är filmar lärarna lektionerna så en sån som jag kan titta och titta och spola fram och tillbaka hur många gånger som helst. Det är nästan så att jag tycker att jag har haft en ofattbar tur. Vansinnig tur! Det ökar chansen att jag ska klara kursen alldeles väldeliga. 

Mest tacksam är jag över att jag har hittat rätt, gör någonting som fyller mig med glädje och att jag ruskar av mig det sista av destruktiva O. Den här utbildningen har inte han bestämt, han har inte talat om för mig vad jag ska tycka om detta och han har ingen aning om att jag har börjat plugga. Jag lever mitt eget liv! 

Visst, jag är rädd, jag är ängslig över massor med saker, men det ingår till viss del i livet. Så jag njuter så länge det bara går. 

Nästa vecka är första tentan. 

Det ska bli kul! 



tisdag 9 september 2014

Sjuka tankar

Så sjuk jag var i vintras, så sjuk jag blev i somras... Det är sjukt att man kan bli så sjuk utan att sjukvården kallar det för sjukdom. 

I vintras gjorde varje steg, varje rörelse så ont att jag helst ville vara paketerad i något varmt och mjukt mest hela tiden. För att försköna det hela något tänkte jag mig att jag var som den lilla sjöjungfrun vars steg smärtade henne som knivar, men hon gjorde det för kärlekens skull. Också jag fortsatte för kärlekens skull, för livet, för allt det vackra som finns, jag har ju bara börjat få smaka på det. 

Så när sommaren kom hade jag jagat för mycket, envisats för länge och inte tillåtit återhämtning så som jag behövde. Min kropp gjorde ett nytt försök att bromsa och den bromsade hårt och effektivt, jag kunde inte längre strunta i att lyssna. Min kropp hade hittat nödbromsen. 

Lite rädd är jag nu att kroppen inte ska förstå att den lilla stressen över att komma i tid till bussen, i tid till tåget, i tid till skolan är en positiv stress, en lycklig stress och en vändning till någonting väldigt positivt. Kommer den att förstå det? Kommer den att vilja detta lika mycket som jag gör? Jag hoppas det! Jag hoppas verkligen det. 


lördag 6 september 2014

Skoldagen då och nu

Jag kom i tid, jag var med på listan över antagna och jag orkade vara med hela dagen. Jag var rent salig när jag kom hem, vansinnigt trött men glad och taggad att fortsätta. Det var en så otroligt stor skillnad på denna första dagen och på första dagen på sjuksköterskeprogrammet. Jag kommer ihåg en kvinna som utstrålade stränghet och med håret uppsatt med hjälp av kammar så att inte ett enda litet strå haft chans att leta sig ut. Hon gick i gången som separerade alla 150 elever och citerade "Ska bli sjuksyster jag" av Sonja Åkesson utan att staka sig en enda gång. Sedan spände hon blicken i oss alla på samma gång och sa att om det är så vi tänker oss att det ska bli så kan vi lika gärna lämna lokalen på en gång. 

Alla satt kvar. Alldeles stilla blev det. 

Jag vet inte om det var någon som hoppade av utbildningen, förmodligen var det åtminstone någon, men bilden av den stränga läraren lämnade aldrig min näthinna under de där tre åren. 

Desto trevligare var min första utbildningsdag den här gången. Här verkar man mån om att eleverna ska trivas, vi får tips om studiestöd, mentorer och alla möjliga hjälpmedel för att klara av att ta oss fram. Det känns riktigt mysigt på något sätt. Vi är inte så hiskeligt många heller, så bara det gör att det känns trevligt. 

Hoppas att det fortsätter på samma vis! 





måndag 1 september 2014

Otåligt nervös

Ojojoj vad nervös jag är idag... I morgon är första skoldagen och jag är så nojig. Har pratat med sambon, med grannen, med bästa kompisen och med mamma, förutom att jag har förklarat för katten att han får faktiskt finna sig i att jag är knasig idag. Jag är skiträdd att jag har missat någonting som gör att jag missar min plats på utbildningen. Det är helt galet. Jag har tittat på kartor, tittat på vägvyer, läst busslinjer och försökt att få ihop kartor med min inkompatibla hjärna som aldrig har förstått kartor i vanliga fall heller. Så nu har jag druckit kamomillté och tagit valerianatabletter i hopp om att kunna sova några timmar i natt. Tänk om jag tror att jag ska köra till jobbet i morgon och glömmer att köra åt andra hållet? Gaah... Och ja, jag tankade bilen full förut fastän att det bara är sex kilometer till busshållplatsen och jag hade kunnat köra minst tio mil till på det som var i tanken. 

Samtidigt är jag fortfarande så strålande glad! Och jag får så fint stöd från människorna runt omkring mig. Det är härligt! Inte en enda har sett på mig med värderande blick och frågat om jag verkligen klarar av det här. Folk tror verkligen på mig! Så roligt!

Jag vill vara där nu!