fredag 30 maj 2014

Flyttat klart

Jag hann in med pållen just när regnet övergick i skyfall. Det blixtrade och mullrade av åskan en stund innan. Sedan var det bara mysigt att stå kvar inne i stallet och mysa utan att känna att man hade bråttom hem. Det var några dagar sedan nu, men om jag anstränger mig så kan det bli ett av de fina minnena från den gården. Vi flyttade pållen till sommarbetet igår och jag tänker aldrig, aldrig hyra boxplats där igen. Den sista tiden som har varit har stallskötaren glömt att ge några av hästarna mat, vilket tyvärr inte är första gången, stallkatten var utan mat en vecka, vilket inte heller är första gången och idag släppte hon ut två hästar på bete utan att ha vant dem det allra minsta lilla först. Jag hoppas absolut att de klarar den snabba omställningen utan mer bekymmer än lite lös mage... 

Det har varit lite för mycket för mig ett tag nu igen. Inte så där vansinnigt mycket och inte så vansinnigt farligt, men jag har inte vågat chansa utan sjukanmälde mig för ett par dagar sedan. Det har värkt ganska mycket i kroppen och med värken kommer det låga humöret. Har återigen drömt om destruktiva O och hans galna idéer. Av någon anledning har jag ältat runt perioden då han brukade klippa mig i tårna med nagelsaxen om och om igen. Fram och tillbaka, funderat över varför han gjorde det, hur det kommer sig att jag aldrig sparkade honom så hårt det gick (fast jag var bra nära ett par gånger) och hur det kommer sig att han till slut tröttnade. 

Det sista har jag faktiskt ett svar på. Han tröttnade alltid att plåga mig när jag resignerat och inte längre gav honom motstånd. Det gällde allt, det tog bara olika lång tid. 

Fast det enda jag tänker ge efter för just nu är mina tunga ögonlock. 

Kram och god natt. 



onsdag 21 maj 2014

Alla dessa känslor...

Det är nog inte nyttigt att släppa loss ilskan och besvikelsen man bär inom sig. De här senaste dagarna har jag varit konstant skitsur och stressad. Dagen efter att pållen plötsligt stod i en ny hage hade han täcke på sig. Det var 20 grader varmt och vindstilla... Förklaringen var att det kanske skulle börja regna. Pållen var varm och svettig och jag kände hur det bubblade i mig av ilska ännu en gång. Det är ett kallblod med mycket päls, tät päls och han har inga bekymmer med lite regn på ryggen. Tvärtom står han ofta ute i spöregn om han får möjlighet att välja själv. Vet hon någonting egentligen?? 

Sista tiden som är kvar innan sommarbetet går jag dit minst en gång om dagen för att ha ordentlig koll. Tidigare betalade jag för mockning två gånger i veckan, men nu har jag inte kvar något förtroende alls längre. Som du säkert förstår har det hänt fler saker under de fyra månader som hon haft ansvaret för stallet och nu är måttet rågat.

På jobbet har jag en elev bredvid mig dagarna i ända och det har varit en högre belastning en tid och uppe på det har vår underbara chef slutat. Jag har aldrig haft en så bra chef och de flesta andra av mina kollegor känner också väldigt mycket för honom. Det blir tomt utan honom. 

Ja just det ja, jag var ju uppe hos homeopaten för en tid sedan också. Hon påstår att jag har njurgrus och att det är det som gör att det känns som att jag har urinvägsinfektion och läcker lite när jag lyfter tungt och så. Mot det fick jag ett pulver som jag tog i fem dagar innan jag blev varse att magen slutat fungera och att mitt eksem brakat loss i något slags invasion av värsta tänkbara grad. Därefter har jag försökt härda ut eftersom jag vet att ingen salva eller kräm i världen fungerar när det är på det viset. 

Jag ringde homeopaten idag och hon lät överraskad över att jag reagerat så. Samtidigt upprepade hon att jag måste ha en läckande tarm och att gifterna yttrar sig som eksem. Det är ju det hon har sagt i ett halvår nu, kunde hon inte ha lyssnat på sig själv?? Det är ett inte så litet helvete att ha konstant klåda över hela kroppen dygnet runt. 

Jag är visst inte bara arg, jag är rätt gnällig också. Kanske dags att krypa ner i sängen nu.. 

Kram!! 

Foto: Solsippan 

söndag 18 maj 2014

Skitsur

De flesta börjar bli bruna nu, sol och lediga helger lockar ut människor i sina trädgårdar för att njuta. Själv känner jag mig som ett monster. Ett argt monster. Visst, häromdagen var en riktig pålledag, han fick så mycket uppmärksamhet att han var rent trött på kvällen. Det var en riktigt fin dag och jag njöt i fulla drag. Har haft dåligt samvete varje dag för hans skull att han går ensam i hagen sedan de skickat iväg ponnyn han gick tillsammans med. Men idag kom det en ny ponny till stallet medan jag var på jobbet. Den nya ponnyn skulle ha hagen som min pålle gått i och min pålle fick plötsligt en mycket mindre hage bredvid den nya ponnyn. Det fick jag ett sms om. Kontrollfreak som jag är bad jag en annan att titta efter hur det var egentligen. Svaret jag fick lugnade mig inte alls. Jag blev tokarg och ville helst åka hem för att titta hur det var med egna ögon. 

Kvällen kom och jag började lugna ner mig, tänkte att jag säkert överreagerat eftersom jag blivit arg på andra saker tidigare utan att säga ifrån. 

Men så gick jag ner till stallet. Jodå, pållen var instuvad i en liten, liten hage (med gräs!!) bredvid en mycket stressad ny ponny. Dessutom hade han inget vatten. En häst ska inte gå en hel dag utan vatten. Så jag blev skogstokig igen och talade mycket tydligt om för stallskötaren att det inte var okej på något vis och att jag i fortsättningen kräver att få veta om nya ändringar minst ett par dagar i förväg. Hon försökte skylla ifrån sig på alla möjliga saker, men för en gångs skull stod jag på mig. Det var absolut inte okej.

Jag blir rabiat när något av mina djur far illa. Riktigt rasande. Det är skitjobbigt och jag blir förvånad över att jag blir så arg, men det är som en tidvattenvåg som inte går att hejda. Jag har mest lust att flytta honom till sommarbetet redan nu, men han måste vänja sig bättre vid gräs först. Annars kan han bli sjuk och dö. 

Suck... Jag får nog ta en heldag i stallet i morgon igen... 





fredag 9 maj 2014

Tjejsnack

Vilken dag det var igår!! Jag klev upp tidigt (för att vara mig) och åkte 25 mil norrut till min bästa kompis och pratade och fnittrade i timmar. Det var otroligt skönt. Vi har inte träffats bara hon och jag på eviga tider. Förut brukade vi äta frukost ihop, promenera hund, köpa fika, hämta barn, äta lunch, fika, träna och äta igen innan det var dags att gå hem och lägga sig. Under den där tiden pratade vi nästan oavbrutet. Skitmysigt! 

Igår kändes det lite som det gjorde då. Det värmde ända ut i tårna och jag är så glad att det fortfarande finns kvar. Nu har jag dessutom fått en vän till eftersom hon är omgift med en jättefin man. Det värmer också ända ut i tårna att hon har blivit så lycklig och att de har det så bra ihop. Fast vi lämnade honom hemma en stund igår och drog ner till ett kafé för att kunna pladdra ostört, hehe. 

Jag är en lantlolla, men det är riktigt fint att komma hem till sin lilla stad igen, se vad som har förändrats och ändå hitta som i sin egen ficka. Sjöarna och de svindlande höjdskillnaderna gör att det aldrig blir tråkigt, även om jag genuint avskydde den årligen återkommande joggingturen runt en av sjöarna på gymnasiet. 

Idag bara gäspar jag. Det blev lite sent igår och tidigt upp på morgonen. 

Strax bär det av till homeopaten. Hoppas att hon har massor av positiva saker att säga idag. 





måndag 5 maj 2014

Lobotomi kanske?

I morgon är det dags igen. Ny shiatsumassage och jag är på riktigt dåligt humör. Det kom nu ikväll och kryper som en listig liten obehagskänsla i magen och ut i resten av kroppen. Jag börjar misstänka att det är för att jag har blivit totalt urdålig efter de andra behandlingarna. Det har verkligen rusat runt tankar och känslor i ett enda sammelsurium som påmint duktigt om hur det var när jag bröt upp från destruktiva O. Tårarna har runnit ordentligt, mitt eksem har blossat upp och med det har självförtroendet rasat i backen. Min fina D säger om och om igen att jag är söt och peppar mig så mycket han kan, men det är inte lätt när man slåss mot någon som inte längre finns (i alla fall inte på närmre håll än 50 mil). Jag blir rasande på att det fortfarande håller grepp om mig!! Det var fem år sedan exakt den andra maj som jag ställde upp för mig själv och inte gav vika för Os vilja. Före det hade jag alltid vikt mig för vad han ville, gått vägen han pekat ut och varit jävligt tacksam för att han ville ha mig. Det hör till att bli nedbruten och jag hade inte en hel fiber kvar i min kropp. Det enda som fanns kvar var sötman i att han förbarmade sig över någon som var så rutten, eländigt ful och hopplös på alla sätt som jag. 

Om jag inte haft min kompis, som inte skrämdes av att jag ständigt var tvungen att svara i mobilen, messa frenetiskt och åka hem snabbt, snabbt på kvällarna eller tidigare för att hinna byta om till mina slitna jeans innan O kom hem så hade jag inte förstått att det var honom det var fel på, inte mig. Jag var driven så långt att jag inte längre orkade leva. Ingenting jag gjorde dög och ingenting var tillräckligt bra. Med min väns kärleksfulla sätt och omtänksamhet orkade jag ta mig ur förlamningen och kasta mig ut i det okända. Hela mitt vuxna liv hade destruktiva O styrt och han hade noggrant inpräntat i mig att jag inte skulle klara mig utan honom. Jag var helt enkelt inte tillräckligt smart. 

Jag vet att han har fel, jag vet allt det där om hur galet allt han sa är, men det gör lik förbannat ont på ett sätt som inte går att beskriva. Det sargar min själ och vräker den mot sylvassa klippor i en ocean av vilda vågor och även om han rent fysiskt befinner sig på så långt avstånd gör han mig fortfarande trasig. Varje dag. 

Om jag visste att det fanns ett botemedel som verkligen fungerar skulle jag ta det, tro mig, och jag hoppas verkligen att jag är på rätt spår när det gäller homeopati, zonterapi och shiatsu. Annars har jag inte mycket mer idéer kvar. Har inte hopp om någonting annat. Om inte lobotomi fungerar? Vanliga läkemedel blir jag ju närapå psykotisk av och jag vill inte hamna i händerna på en galen läkare, som tror att KBT och piller som dövar alla känslor är allena saliggörande. Det går inte över med hjälp av piller! Och jag har KBT-at mig själv långt innan det begreppet existerade, jag vet hur man gör, men allt det där andra, det är det som är svårt. Det är inte enkelt att varje dag ge sig i kast med att trycka bort det destruktiva och ge sig hän åt allt det vackra i livet. Att bara lyssna till det fina och peppa sig själv. Särskilt inte som det ibland finns andra i ens närhet som hellre bryter ner än bygger upp. Det behöver inte vara de som står allra närmast, det räcker med människor runt omkring som undrar varför jag är så konstig och inte gör som alla andra, orkar som alla andra eller vågar det alla andra vågar. 

Jag vet inte om jag vågar få shiatsu i morgon. Jag vet inte om jag vågar möta det som den river upp inom mig. Det var enklare att låta det vara inlåst, hårt och bortom alla tårar. 

Jag måste våga. 

Jag vet det. 

Våga. 

Vara stark. 

Mod och styrka. 

Andas mot min älskades hals. 

Kattmys

Har varit på Gekås i Ullared hela dagen, så nu tyckte kissen att det var hans tid. Så det är bara att ställa upp och klia...


söndag 4 maj 2014

Häst

Förberedelse inför sommarbetet kräver noggranna kvalitetskontroller...


lördag 3 maj 2014

Dagen efter

Jodå, efter att ha gått, stått och åkt bil alla de där timmarna på tävlingsdagen så tyckte min kropp att det räckte och klämde till med ordentlig smärta överallt.

Jag låg nästan hela dagen efter och var inte särskilt taggad igår på jobbet. Vi får väl se hur det går idag, jag hoppas att det inte är full rulle hela tiden i alla fall... 

torsdag 1 maj 2014

Islandshäst

Igår var jag med en nyfunnen vän på tävling för islandshästar. Det var en fin eftermiddag och kväll och väldigt roligt att vara i en så fin miljö och se så många fina hästar.

Det tog sin lilla tid att åka dit och det förvånande mig att lilla pållen var på så gott humör när han klev ur transporten. Min kompis sa att han kändes ovanligt taggad vid uppvärmningen. Själv blev jag rätt sugen på att tävla jag också. Det är så himla kul att rida för publik och jag blir alltid på väldigt bra humör när jag gör det. Dessutom finns det en särskild plats i mitt hjärta för islandshästar. De är tuffa små hästar med ett bra sinne. Vi får väl se, en dag kanske jag far runt på en liten islandshäst igen.