PTSD-funderingar

När man startar en blogg har man oftast ett ganska klart syfte med den, gissar jag. Min egen blogg började som ett trevande försök att fylla det PTSD-hål som jag tyckte fanns. Jag hade själv sökt och sökt och sökt efter information, kunskap och egenupplevd PTSD, följder och verkningar utan att tycka att jag lyckats speciellt bra. Nu tycker jag att jag inte riktigt fyllt skorna jag ställde fram till mig. PTSD är bara en liten, ynkapynka del av mina vitt spridda tankar i den här lilla bloggen. Inte desto mindre påverkar det mig fortfarande. Varje dag. De senaste fem åren. 

Vad jag kommit på är att det ganska snart blir ett ganska trist mönster i att upprepa sig om mardrömmar, ångest och destruktiva tankar. På något vis har det blivit mer nödvändigt för mig att försöka berätta om vägen ur eländet istället. Hur jag trevar mig framåt, visserligen får bakslag ofta och hårt, men att det i alla fall blir långsamt bättre. PTSD är så mycket mer än att vara post traumatisk stress. Bakom diagnosen befinner sig personer som ofta har blivit nedbrutna, manglade och söndertrasade i så hög omfattning att det inte är greppbart. Att därifrån börja stärka sig själv, finna sig själv och förstå sina behov är så mycket större. Det är minst lika svårt som att hantera flashbacks, folks oförståelse och sin egen ångest. Att sätta ihop ett eget rehabprogram känns lika inspirerande som att uppfinna hjulet på nytt och lika enkelt som att bestiga Mount Everest utan guide och kunskap. Men man har inget val. I Sverige i dag, år 2014, räknar man kallt med att alla dessa människor, som lider av PTSD ska vara kapabla att reparera sig själva. Möjligen med hjälp av antidepressiva läkemedel, tio KBT-sessioner och möjligen några pass kroppskännedom. Eventuellt får de skylla sig själva någon gång då och då för att de själva har försatt sig i situationen eller inte tagit sig därifrån när de borde.

Jag vill inte fastna i någon slags offerroll, det är jag på tok för stolt för, men när jag är liten och rädd och tappar tron på mig själv skulle jag önska att samhället hade en guide med en syrgasmask till mig, ett basläger att ta sig tillbaka till, en karta att navigera efter istället för sneda blickar oförståelse och press att ta i lite till. Kämpa ännu hårdare, sluta vara kvar i gammalt tänk och ta sig i kragen.

Någon dag kommer jag att ha tagit mig ur PTSD-buren, depressionsträsket och hjälplöshetskänslan. Någon dag kommer jag att ha hittat mig själv, läkt och hittat livsglädjen, fjärilsglädjen och nyfikenheten på livet.



 

Bästaste bästa vänner

Har haft mina hjärtans kära vänner på besök en alldeles för kort stund, men himmel så skönt att få krama om dem igen!! Jag saknar dem så det värker ibland och då känns 30 mil som ett alldeles galet långt avstånd. Tänk om man kunde få hoppa in på lite fika då och då, precis som förr... 

Fast de tände på min galna herrgårdsidé. Vi kan ju bo ihop, tyckte de, utan att ens ha tittat på stället. Fina, fina, fina härliga människor som jag blir alldeles varm av. Känner mig otroligt privilegierad som har dem! 

Godsägare

Ibland drabbas jag av storhetsvansinne. Det började igår den här gången och jag befarar att det kommer att hålla i sig tills i morgon den här
gången. Jag tittade lite på hus som är till salu och tänkte att eftersom jag ändå inte funderar seriöst så behöver jag inte sätta några begränsningar. Följden blev att jag hittade en gård med tolv rum och kök och ungefär 80 hektar mark inte långt ifrån där vi bor nu. Såklart var vi tvungna att åka och titta. Så nu sitter jag och har fullt upp med att planera hur huset ska inredas, vilket av rummen som ska vara vårt sovrum, hur stallet ska renoveras, hur man bäst inreder gästrummen och såklart var man bäst njuter av trädgården. Min fina sambo blev lite nervös över min entusiasm över "vårt" fina hus tills jag lugnat honom med att jag är helt införstådd med att vi inte kan hosta upp alla miljoner som krävs. Jag behöver bara få ett "fantasisläpp" ibland. 

Så idag har jag varit godsägare. Helt gratis. Fantastiskt roligt!! 

Vardagsheter och en dos zonterapi

Ibland är det som att all energi går åt till de allra mest vardagliga och små tingen, så när bloggandet ska till finns det ingenting över. Vardagen har rullat på med sina vanliga små gupp och ojämnheter som man kan förvänta sig i ett svenssonliv. Jag tar små, små steg bort från PTSDn och flera steg framåt till den kvinnan jag vill vara, inte längre styrd av gammal ångest och skräck. Mitt i allt detta vill jag skrika ut till alla som lider av liknande bekymmer att det är värt att prova någonting annat än vanlig medicin, vanliga läkare och vanlig sjukvård. Visst, jag erkänner att jag själv förmodligen inte hade orkat fortsätta leva om jag inte fått vanlig medicin en period i mitt liv, och jag äter fortfarande Propavan för att kunna sova om nätterna, men det som verkligen har gjort stor skillnad och hjälper min kropp tillrätta med bekymmer som det bara fnyses åt i den vanliga medicinska världen är homeopatin och zonterapin. Faktum är att mina mardrömmar har minskat drastiskt, och eftersom zonterapeuten gnuggar mina "grubblerier" så har mitt ältande i vaket tillstånd också minskat. Det är precis det jag har längtat efter under så lång tid, men inte klarat att vända på egen hand! 

Man ska dock inte förvänta sig att det är särskilt behagligt att få behandling, det gör ont, och efter förra behandlingen mådde jag fruktansvärt dåligt i ungefär en och en halv vecka. Det är jobbigt, men det är vad som måste till. Istället för att få ett piller som döljer bekymret så startar zonterapin en självläkande process i kroppen. Alltså kommer jag så småningom att klara mig på egen hand, med mina egna resurser. För mig, som har så taskigt med tålamod, är det fantastiskt bra att jag känner direkt vad som händer i kroppen och att det inte finns några biverkningar. Jag blir inte avtrubbad, personlighetsförändrad eller känner några andra märkliga rubbningar i kroppen, det är bara jag själv och min kropp som jobbar på att bli frisk. Fantastiskt!

 

Väntar utan tålamod

Jag messade zonterapeuten igår och undrade vad man kan förvänta sig och till min lycka svarade hon med en gång. 

De första två till tre behandlingarna är värst,  vilket innebär att om man får behandling med två veckors mellanrum så mår man pyton i cirka sex veckor innan det vänder. Att jag reagerar så starkt beror på att det är så mycket som är fel, menar hon. Antar att det bara är att sätta sig tillrätta och åka med de här cirka ytterligare sex veckorna som ska till. Det enda som håller mig uppe just nu är tanken på att jag kommer att bli bra. Tänk att jag faktiskt kan bli bra! Det i sig är rent magiskt! Jag som blivit itutad sedan barnsben att jag är liten och klen och aldrig, aldrig kan förvänta mig att jag ska kunna må riktigt bra. Att jag istället måste anpassa mig till ett annat, stillsammare liv än andras. Vilket skitsnack! Jag vet att jag kan! Och jag ska!  

Just nu ska jag ta mig till stallet och pyssla lite, mysa och ladda själen med hästkärlek. 

Slirande dagar

Det är otäckt, läskigt och obeskrivligt. Har aldrig hört någon annan berätta att det plötsligt kan "slinta" i hjärnan, som att tankarna stannar upp och ingenting händer. Jag ser att folk pratar med mig, men jag hör inte vad de säger. Det känns lite som när man går i en trapp och tror att det är ett steg kvar, förväntar sig luft men foten landar hårt på samma höjd som den förra,  bara lite längre fram. Fast det är i huvudet det händer. De senaste sekunderna är borta, och en besynnerlig yrsel sätter in istället. 

Jag trodde litegrann att det där hade gått över,  att det tillhörde depressionen/utbrändheten och aldrig mer skulle hända mig. Gissar att det är zonterapin som triggat det på något vis. Jag är inte orolig att det är något farligt längre,  det är bara så trist att anpassa sig efter det. Jag vågar inte köra bil när det händer, till exempel, och hur förklarar man en sådan känsla för en läkare? De skulle tro att jag hittar på eller bara gör mig till för att verka sjukare än jag är. Dock ligger jag kvar i sängen idag med värk och slintande hjärna istället för att gå till jobbet. Hoppas innerligt att zonterapin snart ger positiv effekt. Vet inte hur länge man kan förvänta sig att det blir försämrat. 

Nu var det nog

Jo, jag har förstått att jag är ganska lättäcklad av saker och ting och idag fick jag nog av att se pållens box. Han har stått på halmbädd sedan i höstas och jag har aldrig riktigt blivit kompis med det där klafsandet som ibland uppstår när bädden blir för blöt. Det går ju inte komma ifrån att det är urin som sörplar under fötterna. Blä. 

Så idag tog jag helt sonika och bytte till en aningens större box med sprillans ny spånbädd istället. Jag fick förstås fixa det själv, handla spån och ordna med andra detaljer,  men jag var väldigt nöjd efteråt. Hoppas nu bara att pållen inte misstycker. 

Annars gick mina övningar både bra och dåligt. Han har en tendens att skita i mig och dra iväg i galopp med longerlina och allt till närmsta grästuva så fort jag ber honom om att till exempel byta varv eller backa ifrån mig. Så jag bytte taktik idag, vilket plötsligt resulterade i
att jag hade honom lös på en volt runt mig. Jag
som alltid undrat hur man bär sig åt för att göra någonting sådant, som i mina ögon är väldigt avancerat. Fånigt nog blev jag inte riktigt glad ändå, för det kändes inte så harmoniskt som jag hade velat. Jag famlar lite i mörkret på nåt sätt och hade gärna blivit vägledd av någon som verkligen har erfarenhet. Men det kanske kommer, det också. 

Resten av dagen har jag legat nerbäddad och inte vetat om jag ska tycka om att snön regnar bort eller tycka att den borde ha fått vara kvar åtminstone februari ut. Jag verkar inte orka så mycket fysiskt arbete än, retligt nog. Har väldigt ont och är väldigt kinkig. Fast jag har min underbara sambo och min knasiga kissekatt som håller humöret uppe. Det är väldans fint.