måndag 28 oktober 2013

Orudis retard, en retarderad kapsel....?

Jag älskar numera hösten, älskar. Från att ha varit den som ryst vid tanken på att inte få känna varma sommarvindar och höra fågelkvitter varje dag har jag börjat njuta av dimmorna över fälten, färgprakten i löven och de mysiga dagarna inomhus. Ingen mer brådska, ingen mer hets över förspillda soltimmar och piffiga sommarkläder. Bara jag, mina slitna jeans och massor med hett té.

Baksidan av myntet är dock att jag oftast får mer ledvärk. Den kommer smygandes, tuggar sig långsamt igenom mitt försvar av ignorans, gör tassarnas möte med morgongolvet till en önskan om ullmolnstofflor och tékannans plötsliga tyngd fräser små ispiggar av smärta i mina fingrar.

Mot värken, berättade en farbror doktor för några år sedan, finns Orudis retard. Men i min envishet och motstånd försöker jag klara mig utan. Visst, jag har tagit en och annan kapsel, men den har alltid gjort mig illamående och öm i magen så den har inte lockat. 

Förra veckan tyckte jag ändå att jag hade nog med ledvärk och tog en kapsel i två dagar i rad. Efter andra dagen brann en liten eld i min mage. Jag fick ta andra mediciner mot den smärtan, men föga hjälpte det. Försökte äta, men kräktes upp allt igen, alltmedan ledvärken stegrades, jag fick feber och en dånande huvudvärk i tre dagar. Efter den tredje dagen vågade jag ta en annan värkmedicin som tog bort huvudvärken och nu, en vecka senare, har jag vågat äta potatismos och bulgur. En och annan skorpa har slunkit ner och i morse åt jag faktiskt två mackor med honung på. 

En vecka senare.

Kroppen är så matt att jag blir andfådd av att klä på mig.

Jag är så arg att en kapsel, som fungerar bättre som mini-maracas än som värkmedicin har tagit bort en vecka för mig, grävt mig ner i samma matmotståndsträsk jag var i för fyra år sedan och skyfflat bort mitt motstånd och kämparglöd att jag mest vill ta burken med resterande kapslar och köra upp dem i lämpligt läkemedelsföretags arsel så långt det går. Orudis retarderade kapslar.

Att ta medicin ska inte vara som att spela rysk roulette.

Jag har tur som har en så fin pojkvän, som med sin milda röst och mjuka händer tar mig upp ur träsket igen, värmer mig med sin kärlek och håller om mig tills jag kan andas på egen hand igen. 




Bild via


Amor vincit omnia



 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar