söndag 26 mars 2017

När våren är lite för snabb

Jag har gjort alldeles för mycket under alldeles för lång tid. Tänkte att min kreativitet som plötsligt slog till var ett tecken på att min hjärna läkt så pass att jag numera skulle kunna ta mig an uppgifter och mer spännande saker lätt som en plätt under tiden som jag tog några danssteg i köket, ungefär. Jo, jag är väl en aning blåögd. 

Förra helgen var jag och besökte en vän som ordnat tjejmiddag med sammanlagt åtta kvinnor i varierande åldrar. Hade det varit som förut så skulle jag ha spritt över av entusiasm. Jag älskar att träffa människor, jag älskar mat och inte desto mindre att prata. Det hade varit superroligt. Det var superroligt också. Jag försökte hålla mig på mattan och åka hem när jag fortfarande hade krafter kvar, men ändå tog det mig två dagar innan jag kunde kravla mig upp så pass att jag inte bara satt och stirrade rakt fram. Snacka om bakfylla. Fast jag var förstås nykter hela kvällen. Det skulle aldrig gått om jag druckit alkohol dessutom. Så nu sitter jag och funderar över hur man ska veta vad som är värt vad. Jag vill inte bli totalt isolerad och aldrig träffa folk, men å andra sidan är influensakänslan som kommer som ett brev på posten inte speciellt spännande heller. Att jag dessutom träffade en väldigt trevlig kvinna med en vit herdehund för att gå promenad för några dagar sedan minskade inte min influensakänsla det minsta. Den ökade däremot drastiskt. Jag älskar att se glädjen i ögonen på hundarna när de leker så då är det värt vartenda värksekund, feberdimma och illamående i världen, men sedan tycker jag ju förstås att det kunde lätta lite snabbare än det gör.

Den här helgen har jag inte gjort särskilt mycket. Det är väl lite som att svära i kyrkan om man erkänner att det vackra vädret och de varma temperaturerna faktiskt är en aning jobbigt. Tror att jag är den enda som tycker att det är lite jobbigt. Helt plötsligt myllrar det av människor utomhus. Överallt. Här har jag gått och murvlat omkring hela vintern och fram tills nu utan att möta på så särskilt många människor så det blir lite chockartat när helgerna kommer. Plötsligt far de omkring på cyklar, i flock helst, med glada tillrop till varandra eller med bestämda ansiktsuttryck mot vinden. Släpper sina hundar lösa i ystra vårgalopper och skyndar fram i fettförbrännande snabbpromenader så att jag blir alldeles yr. Visst, man vill ta vara på ljuset, njuta av alla plusgrader och insupa alla vårtecken så djupt in i kroppen att det kvillrar i tårna, jag förstår det. Det är bara det att jag själv inte hinner med. Jag murvlar gärna på i min murveltakt en stund till. 

Foto: Solsippan
I morgon är det dags att göra något så oromantiskt som att rensa tänderna på tandsten. Riktigt tidigt på morgonen. Jag kan ju ta sådana där tider som ingen annan kan. Om jag inte svimmar på vägen dit.



torsdag 9 mars 2017

Vintervädret som är på väg bort

Foto: Solsippan

Den där snön som föll. Redan på väg bort. Men ändå var den där och förvirrade det mesta en stund. Morgonen efter snöfallet sjöng gulsparven lite dämpat på en snöklädd kvist. För mig är det ett sensommarljud, när de flesta andra fåglar har tystnat kan den fortfarande sjunga sin stillsamma trudelutt, liksom hoptryckt av den kompakta värmen. Nu var det istället snön som dämpade och höll ljudet i schack. Jag kände mig förflyttad till ett galet land där allt var upp och ner och ingenting som det borde. Kisade mot den svidande, iskalla vinden halkade vi fram, Vidar och jag.

Då fanns inga spår. Knappt ens en hare hade skuttat fram och även det gjorde att den surrealistiska känslan kröp längre in under skinnet. Ingen har vaknat än, ingen vill gå ut i snön. Inte ens en hare.


Foto: Solsippan

Den här dagen var det dock fullt av spår. Kors och tvärs och överallt. Jag tittade lite extra eftersom en av gårdarna här omkring fått ett får rivet av en lo för lite sedan. I mina ögon fanns det flera spår som kunde vara från lo och hjärtat bultade lite extra. Det var nästan så att jag kunde skymta en i ögonvrån i går kväll när jag gick promenaden i mörker. Eller så är det kanske bara min vilja som gör att jag ser spår och skymtar. Spåren kanske bara är rävspår som flutit ut lite i den töande snön och skymtarna kanske bara är av rådjur som snabbt tar ett par extra steg in bland träden. Men man vet aldrig så noga...


Foto: Solsippan




Den här dagen är jag egentligen fortfarande snurrig efter gårdagen. Då var jag inne i stan som ligger några mil bort. Jag och städer är inte någon bra kombination och att både köra bil och att prata gör mig ofantligt trött. Jag hann bara komma hem, ut snabbt med hunden och dricka lite té innan jag slocknade med ljudboken inpluggad i öronen. Skönt att det går att spola tillbaka! Det är förresten en alldeles väldigt bra bok. Kafka on the Shore. Jag läser den på engelska eftersom den inte fanns på svenska. Känns lite överdrivet eftersom originalspråket är japanska, men har man inget val så har man inte. Jag älskar när böcker är lite annorlunda och den här är full av märkligheter och filosofiska små klurigheter. Det är lite som att äta en liten, men fantastisk bakelse som man vill njuta av länge, länge. Som väl är har jag sju timmar kvar på den, så den räcker en stund till.





tisdag 7 mars 2017

Det som var då är kanske nu

Det händer att någon frågar varför jag är singel, som är så snygg. I den ordningen. Varför någon som är så snygg är singel. Eller är du kräsen? Det skulle kanske ge det bästa svaret. Kräsenhet.

Det får mig att vilja fråga vilken del av reptilhjärnan det var som fick luft den här gången. 

För det första kämpar jag med ett uselt självförtroende när det gäller utseendet, vilket jag förstått att andra inte alltid förstår och det känns dumt att förklara ibland. Mina vätskande och blödande eksem är närapå borta, men jag bär dem ändå. Som en hinna runt det ytliga i världen. Jag har stått inför mångas pekande fingrar, gapande munnar, bortvända ryggar och äcklade miner. Det sätter spår, vare sig man vill eller inte. Dessutom vet jag att det när som helst kan blossa upp igen. 

Jo, jag är kräsen. Jag hoppas verkligen att alla är det när det gäller sin livspartner. Att välja någon efter utseendet ger mig gåshud av ilska. Vad spelar det för roll om din partner är vackrast i världen om du inte tycker om att umgås med dens tankar? Om den sparkar hunden, tvättar sönder dina kläder och spyr på golvet i fyllan på lördagsnatten? 

Det är personen du ska dela ditt liv med, inte bara stå intill vid familjesammankomster och se snygg ut tillsammans med. Le fint på bild tillsammans med. 

Nä, då står jag hellre själv.

Och ler.

Med mina vätskande och blödande eksem som en skyddande hinna mot den galna världen.



onsdag 1 mars 2017

Innergårdar mitt i solstrålarna

Mitt i allt regnande och snögloppande och skitsura vädret glimtade plötsligt solen till. Jag var mitt inne i samhället och travade fram för att miljöträna hunden. Det låter ju helt absurt, men jag är tvungen att åka till bebyggelse för att han ska få se lite annat än träd. 

Så där stod jag plötsligt, mitt i solstrålarna och insåg att jag lyckats ta mig in på en gårdsplan som förmodligen var en del av ett gammalt jordbruk en gång i tiden. 

Foto: Solsippan
Jag som surat vilt över vädret hade inte ens med mig kameran. Atmosfären där på innergården var så stilla och mjuk, bara ett par meter in från huvudgatan. Det var som att hamna i en annan värld. 

Foto: Solsippan 


Jag bestämde mig ganska raskt för att åka tillbaka någon dag när det åtminstone inte regnar. Det vore fint att se om jag kan lyckas med att fånga åtminstone en smula av den fina stämningen där bland de låga husen. 

Ibland kan jag inte låta bli att skratta åt mig själv. Hur jag än bär mig åt för att vara mer bland folk och modern bebyggelse så hamnar jag på något märkligt sätt ändå alltid på rakt motsatt ställe. 

En annan gång när jag föresatt mig att miljöträna hunden bland folk och byggnader fann jag mig plötsligt promenerandes på en grusväg med kossor och hästar i hagar bredvid. Så mycket för den träningen... 

Nåja, det är väl bara att finna sig i hur man fungerar, antar jag. 


söndag 26 februari 2017

När ingen tid är tillräckligt lång

I maj är det åtta år sedan jag slet mig själv från det destruktiva förhållandet som höll på att kasta mig utför branter jag inte kunde klara av. Åtta år sedan jag maldes genom den starkaste viljan att trasa mig sönder och samman till sinne och själ. 


Solsippan 2009-03-14
Då, i mars var jag helt övertygad om att jag var stark att jag hade en egen vilja och ett eget liv, att jag fick bestämma över mig själv. 

Ju längre tiden gick desto räddare blev jag. 

Då, när bilden togs trodde jag att jag var trygg. Då fanns det fyra andra vuxna i samma hus och såklart kände jag mig som en del av dem och fann tröst i det. 

Väl hemma igen var jag ensam med kvarnstenarna som sakta malde mig till smulor och gjorde mig rädd och ängslig. 


Solsippan 2009-03-14
Då trodde jag inte att den jag levde ihop med kunde vara ett så stort monster. Jag trodde inte att det skulle hända mig. Jag skulle ju bara bryta upp från någonting jag inte mådde bra av. Inte brytas ner, malas sönder i den malström av känslor som odjuret inte längre förmådde hålla inom sig. När monstret väl klivit ur sin förklädnad behövde det inte längre dölja sina intentioner. 

Monster.

För ingen människa med en själ gör så mot andra människor och i synnerhet inte mot dem de påstår sig älska.

Åtta år sedan.

Åtta.

Hur länge ska det hålla på?

Hur länge är man trasig innan man blir hel igen? Hur trasig kan man bli och fortsätta leva? 

Jag söker mina svar i böcker, musik och filmer. Försöker vila i att andra har gått igenom större trauman och överlevt. Till och med verkar de leva. 

Men jag är inte säker.

Kan man trasas fullständigt sönder och samman, lappa ihop sig själv, resa sig och gå? Håller limmet? Hittar man alla skärvorna? Tänk om några stulits? 


"It has been four years on the day since Weathertop."
"It has never really healed."

Frodo i Sagan om Ringen blev ärrad både till kropp och själ. Hans skador läkte inte helt. Men han drog iväg med alverna över havet. Den jäveln.

Jag avundas honom. Avundas att han kunde lämna allt och dra ifrån skiten. Vara bland dem som fulla av kunskap och insikt kunde hjälpa honom att leva, inte bara existera. 

Jag är trött på att existera.

I åtta år har jag försökt att hålla mig på fötter, att hitta rätt, att bli frisk, bli hel och inte låta det som hände påverka min vardag. Ibland tror till och med jag själv att jag lyckats.

Då kommer mardrömmarna.

De sliter mig itu, maler mig till kropp och själ mellan stora, långsamma kvarnhjul. Hånskrattar mig rakt i ansiktet, påminner mig om hur det känns att inte kunna dra ett andetag när man behöver, att inte ens önskan om luft behöver uppfyllas, att jag inte var värd att lyssnas på, att mina behov för överlevnad inte var väsentliga. 

När jag vaknar om nätterna drar jag långa, flämtande andetag. Flåsar i mörkret och välkomnar smärtan i mina lungor. Det betyder att jag fortfarande kan andas. Luft. Ingen ligger bredvid mig. Ingen som kanske eventuellt väntar på att jag sover så djupt att jag inte märker när ansiktet täcks och hålls för. 

Kvarnhjulen maler och maler.

Mullret fortplantar sig fortfarande i mina drömmar. Smular mig sönder och samman. Spottar ut resterna med en likgiltig rap.

Åtta jävla år.

Det går inte att limma smulor.



  

fredag 24 februari 2017

Längtar efter färg

Tänk att det ska behövas besök av en karl för att jag ska få tummen loss och städa! Tja, eller så skämdes jag tillräckligt mycket över grus, päls och damm för att röja undan det värsta tills rörmokaren kom. Han ringde på morgonen och sa att han skulle komma vid två så jag tyckte att jag hade gott om tid att städa. Han kom tidigare, men då hade jag i alla fall fått bort det värsta.

Toalettstolen är nu utbytt och kranen i köket likaså. Jag har äntligen fått min bänkdiskmaskin inkopplad! Det tog bara ett halvår sedan jag köpte den. Hittills har den fått tjänstgöra som kattmatplats eftersom den har stått ovanpå vedspisen och därför tillräckligt högt upp för att hunden inte ska nå. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra, men å andra sidan lämnar inte katten många smulor i sin lilla skål så även om Vidars långa tunga skulle nå upp så får han inte mycket utdelning för sin ansträngning. 

Men vilken skillnad att kunna stoppa in porslinet i en diskmaskin! Jag har ganska mycket värk i kroppen så det här har jag längtat efter länge. Men vilken tid allting tog. Jag höll på att ramla av stolen i köket av trötthet till slut. Rörmokaren menade att blandaren suttit där sedan huset byggdes, men eftersom det är över hundra år gammalt så tror jag kanske snarare att den har suttit där sedan det drogs in rinnande vatten i så fall... Det var i alla fall väldigt svårt att få bort den. Nu känns det så modernt här att jag inte riktigt känner igen mig längre. På ett sätt är det gamla så charmigt, gediget och fint på nåt vis. Fast det är ju klart mycket smidigare med moderna saker. Men det där med att trycka på en knapp när man spolar vet jag inte riktigt om jag någonsin kommer att bli sams med. Dessutom kan det visst bli stopp i rören med de nya, snåla stolarna. De gamla avloppsrören är byggda för den större vattenmängden och pluggar igen när de inte blir genomspolade som förr. Nåja, det är ju inte min huvudvärk det heller...

Efter att rörmokaren åkt gick jag iväg på en välbehövlig promenad. Hela huvudet snurrade och det gjorde ingenting att vinden blåste snålt och kröp innanför min jacka bäst den kunde. Jag knatade på i någorlunda hög hastighet och njöt av att bli andfådd och dunka ner mina fötter ordentligt i gruset så att jag fick fart. Det var solnedgång och ljuset fick mig att kisa.

Nere vid sjön var det en flicka på isen. Hon kanske var i tonåren och hon hoppade och dansade med en livsglädje som smittade. Varje gång hon hoppat riktigt hårt sjöng isen tillbaka med sina ekande toner. Tråkigt nog slutade hon när hon fick syn på mig och sjönk generat ner i skräddarställning och tittade på sin telefon istället. Jag som tyckte att det var så härligt att se hennes entusiasm. Livsglädje när det är som bäst! 

Själv längtar jag efter färger, nyanser och mildhet. Ibland får jag doftabstinens. Det är som att hela jag längtar efter att kasta mig ner bland så mycket olika blomdofter och örtdofter som möjligt på en och samma gång. Nu är det färgerna jag saknar istället. När jag tittar på granarna som nästan blir honungsgula i ljuset från solen vill jag springa fram och borra in ansiktet däri, suga i mig färg genom huden och kasta bort den gråa vintern. 


Foto: Solsippan

Annars måste jag erkänna att jag har tyckt att mycket har varit grått och platt de sista dagarna. Fast jag träffade ett par vänner igår och var nog kanske alldeles för trött för att se om ljuset verkligen var så platt som jag uppfattade det. 


Foto: Solsippan

Visst är det konstigt att någonting som är så stickigt kan se så mjukt och inbjudande ut? Åh, jag hoppas verkligen att det är lika mycket solsken i morgon så att jag kan sitta ute och bara suga i mig alltihop på en gång! Venoferdroppet lockade fram en och annan fräken på min näsa, men några soldroppar skulle nog locka fram ännu fler, tror jag. Det är dags nu, det är ju ändå snart mars. 

Mars med sitt skägg lockar barnen utom vägg.
April med sitt skinn lockar dem åter in! 

Den lilla ramsan brukar mina föräldrar alltid rabbla när jag börjar tjata om att det borde vara vår och vackert väder så att man inte behöver vara inomhus något mer. I april brukar jag sitta och sucka över det bedrövliga vädret som aldrig kan bestämma sig för om det ska regna, snögloppa eller vara fint. Kallare än kallast brukar jag tycka att det är då. Ett par plusgrader och regn...

Nej, nu skulle jag ju hoppas på mjukfint väder i morgon! 

Foto: Solsippan


Visst, det är charmigt med blågrått också. Men det räcker nu. Nog. 

onsdag 22 februari 2017

När kylan blir varm fast det är kallt

Så mycket snöstorm blev det väl egentligen inte tal om. Nog har det blåst och nog kom det snö, men nu är allt borta igen. Jag väntade halva förmiddagen på att det förhoppningsvis skulle smälta bort innan jag gick på promenad, men till slut fick jag ge upp och gå ändå. Vidar blev inte alls nöjd med den korta promenaden, trots en del kottkastande och släpade benen efter sig så gott han förmådde på vägen hem. Det blev dock en längre runda i eftermiddags så nu ligger han i hallen och tycker att livet funkar rätt bra ändå. 

I vintras hade jag det rätt svalt här ett tag. Den nedre hallen bjöd på fjorton grader och om jag hade tur klättrade det upp i sjutton och en halv grad här uppe. Det finns en vedspis, men skorstenen är inte provtryckt och jag kan inte öppna det ena spjället så jag vågar inte använda den. En av mina fina vänner lånade ut ett konvektorelement till mig och jag tyckte inte att jag känt en skönare värme. Två dagar efter att hon varit på besök var det någon nere i källaren och vred upp värmen så efter det har jag inte behövt använda elementet. Fram tills igår när det började blåsa. Fast jag vet ju inte om det beror på vinden eller om det är någon som tyckte att det inte behöver vara fullt så varmt längre förstås. 

Det är konstigt det där med lägenheten. När jag flyttade in var jag inte helt säker på att jag skulle tycka om att bo här. Det är på andra våningen, ingen balkong och hela lösningen kändes ganska speciell. Fast med tanke på att jag inte hittade någon annanstans att bo så var det ju bara att prova. När jag satt i fåtöljen idag och drack mitt morgonté kikade jag ut genom vardagsrumsfönstret och sedan ut genom köksfönstret och konstaterade att jag är omgiven av träd. En stor björk utanför köksfönstret och tall och gran utanför vardagsrums- och sovrumsfönstret. Hur kan det bli bättre? Jag vet ju om att det finns andra som föredrar gator, gatubelysning, ljud och rörelse, men jag kunde inte bo bättre. Likadant kände jag det när jag väl hasade mig utanför ytterdörren. Det finns ingenstans som är bättre att bo! Jag trivs så bra och jag tycker att det är så vackert. Men jag måste erkänna att jag surade så mycket över vädret att jag struntade i att ta med mig kameran ut. Dessutom vet jag så väl att varken kameran eller mobilens kamera kan fånga glittret och ljuset när det spelar mellan granar och tallar, men jag var ändå tvungen att göra ett försök.


Foto: Solsippan


Fast jag måste erkänna att jag längtar bra mycket efter våren nu. Den riktiga våren alltså, inte bara halvvår och snöglopp och isvindar som brukar vara den första delen. Jag vill hoppa över mars och slippa aprilvädret. Jag vill kunna andas in ljumma majvindar och doften av uppvärmd mossa utan att behöva förbanna mig själv för att jag glömde mössa och vantar hemma så fort jag kommer in i skuggan. 

Ja, jag vet att jag är gnällig.

Jag längtar ändå. 

Livet är lite lättare att leva mellan solstrålar än regn och snöglopp. I alla fall i min värld.

tisdag 21 februari 2017

Snurrfia

Tanken var ju att jag skulle vara så pigg och alert idag att kläderna som behöver tvättas nästan skulle flyga av sig själva nedför de två trapporna och in i maskinen. Dessutom behöver hemmet städas och papper sorteras. Det skulle också göras på ett ögonblick eller i alla fall i pigg fart. Här gäller det ju att ta vara på järnet som snurrar i kroppen innan det tar slut! 

På förmiddagen fick jag en nyfiken ingivelse att gå ut på en nyplantering (låter finare än kalhygge med små nya granar på...) längs med vad jag förmodar är en väg för arbetsmaskiner, men som är härligt gräsbevuxen. Där blev jag sittandes på en stubbe och tittade på ljusets förändringar i molnen, lyssnade på de små pipande ljuden från fåglarna som redan har börjat komma tillbaka. Det var lä där, bakom en kulle och jag hade kunnat sitta en stund till om inte Vidar hade krupit ur pälsen av iver. Tänk, jag som gillar att bara gå och skrota eller att gå så fort jag orkar kastar kottar för brinnande livet åt min bushund. Jag har ingen bollidiot, jag har en kottidiot... 

Jag är fortfarande förvånad över att det går så bra att ha honom lös. När vi lekt en bra stund och han har fått rusa av sig så går han med mig utan problem. Ännu har vi inte mött någon så jag vet inte hur han skulle bli då, men jag hoppas ju förstås att jag ska kunna kalla in honom och sätta på honom koppel innan han drar iväg för att hälsa. Tror att jag skulle skämmas ögonen ur mig om han inte skulle lyda. Han väger trots allt fyrtio kilo och är vansinnigt glad så det kan bli en aning påträngande när han sätter den sidan till.

Alla mina intentioner om hur den här dagen skulle bli har gått om intet. Huvudet brusar av intryck och jag kan inte sortera dem alls. Där far tankar kring allergier, menskoppar, dropp och mutade läkare i en salig röra och jag vet inte alls hur jag ska kunna reda ut de där tankarna. Återigen blir jag så gräsligt less på min utmattning. Om det nu är utmattning och inte bara ett knäppt personlighetsdrag. Ibland undrar jag ju. Vet att jag lätt blir lite "överkokt" av för mycket intryck även när jag inte är utmattad. 

När jag försöker känna efter som venoferdroppet gjort någon skillnad så märker jag att kroppen svarar lättare när jag rör mig, och kanske har jag lite mindre ont, men det är långt ifrån bra. Undrar hur länge jag har gått med för lite järn i kroppen egentligen? 

Nåja, sådana här dagar borde jag egentligen mest bara sitta still och titta ut genom ett fönster. Vänta på att alla snurriga tankar ska snurra klart och dricka mitt té i långsamma drag. Det ska visst bli snöstorm i natt så det kanske är så att det löser sig helt av sig självt. Vem vet?





Vid mitt senaste besök hos homeopaten fick jag ett medel med koppar som jag ska droppa under tungan och efter att jag börjat med det har jag i alla fall sovit sammanhängande under nätterna, även om det är väldigt svårt att somna än så länge. Usch, det här är verkligen inte jag. Inte någonstans. Förr hade jag aldrig svårt att sova, kanske svårt att somna någon gång då och då, men aldrig en vaken natt. Inte var jag så fumlig och snurrig heller. Jag skulle vilja göra så mycket, så väldigt mycket mer. Vara mycket mer, se och uppleva mycket mer. Fast det kanske kommer en dag.


måndag 20 februari 2017

Toksnurrig dag och venoferdropp

Vilket strul det blev idag. Jag vet fortfarande inte om jag borde ha räknat ut det själv eller om det var läkaren som var otydlig eller om det var något annat som hände, men jag hade helt enkelt inte med mig ampullerna med Venofer som jag skulle få. Det skulle jag ha hämtat ut på apoteket innan, sade distriktssköterskan. Som väl var körde min fina kompis mig och hon redde ut att köra mig till närmaste apotek. De hade inte något Venofer, så det var bara att ta sig vidare till nästa apotek. Vid det laget var jag nära att börja gråta. Jag var så uppgiven och besviken att jag mest ville strunta i alltihop. 

Tänk ändå att lite drygt en timme efter utsatt tid så var jag tillbaka på britsen och distriktssköterskan var så snäll att hon pillade in mig mellan andra patienter. Tror mest att hon gjorde det för att jag hade en kompis med mig och att en elev kunde vara hos mig också. Det finns ju viss risk för att det kan gå dåligt, men för det mesta funkar det fint. Hon vet dessutom om att jag själv är utbildad, så det fanns många fördelar där. 

Sjuksköterskeeleven visade sig även vara min syssling, vilket ledde till en ännu bättre stämning mitt i allt snurr. 

Min känsla av uppgivenhet och gråtmildhet försvann så fort droppet började gå in. Äntligen ska det bli lite fart på mig! 


Foto: Solsippan


Två små påsar fick jag in. Jag blev lite yr i slutet av den första och distriktssköterskan undrade lite försiktigt om det var så att jag kanske skulle nöja mig med en påse. Men paketet med fem ampuller kostade 832 kronor så riktigt sugen på att slänga en av dem i slasken kan jag inte säga att jag kände mig. Den där påsen skulle in, yrsel eller inte! Fast vi sänkte hastigheten så det var alls ingen fara med den sista påsen. 






Det skulle kunnat vara surt att sitta och vänta de där trettio minuterna efteråt, men de blev ju inte ett dugg trista eftersom min syssling var där och min vän satt med mig hela tiden. Undrar hur jag skulle ha klarat mig utan henne alla de här gångerna som hon har kört mig fram och tillbaka den sista tiden! Det är guld värt när man inte orkar själv. Idag orkade jag knappt vara stressad av att jag skulle passa en tid ens och det säger en del. Annars stressar jag upp mig bra mycket redan dagen innan. 

Inte vet jag om det är en placeboeffekt eller om det faktiskt är så att droppet redan gör skillnad, men fastän att jag är trött efter dagens händelser så känns inte huvudet lika luddigt och kroppen inte så tung. Det allra bästa är att jag ska få en behandling till om en vecka så även om nivåerna sjunker lite så får jag ytterligare en skjuts. Sedan får vi se om jag klarar av att äta järntabletterna. Jag har ju naturligtvis glömt att ta ut dem och idag när jag var på apoteket var jag så stressad att jag helt glömde bort tabletterna, trots att apotekspersonalen frågade. Så dumt, så dumt. 

Att Vidar har fått två tråkdagar på raken får jag kompensera honom för i morgon. Han tycker inte alls att det räcker med att springa som en tok en gång om dagen och gå lite längre på kvällarna. Men ibland blir det supertrist för då blir det bara tokspring på förmiddagen och kortpromenad på kvällen. Bus inomhus är ingår ju alltid förstås, så vi har busat i ett par timmar nu. Eller vi... jag har haft det bekvämt i min fåtölj medan han har kommit med sin favoritboll... Ändå har jag dåligt samvete för att jag inte orkar traska en runda till med honom. Fast det är kanske så det är att vara hundägare. 


lördag 18 februari 2017

Prata högt för sig själv

Det där ljuset kom tillbaka idag. Jag var ute på förmiddagen när det ännu inte riktigt spruckit upp och det fortfarande var minusgrader. Härligt att gå precis just då. Mina skor är prickiga av gårdagens traskande i slask och på mjuksliriga grusvägar så det kändes som en befrielse att bara kunna knata på utan vidare på frusna vägar. Vi gick ner till sjön och ut på en udde idag. Där ute finns en liten plats att göra upp eld och det är många gånger jag funderat på att släpa med mig lite ved och gå dit och sätta mig en längre stund. Idag tänkte jag att det kunde vara en sån dag, men när vi väl kom dit, Vidar och jag, så blåste det en snål vind in från sjön och den tog med sig all kylan den kunde från isen. På ett kort litet ögonblick var mina händer stelfrusna efter att ha försökt hitta något fint motiv för min kamera.



Foto: Solsippan


Det där huset har jag försökt fota ur de vinklar som medges utan att riktigt bli nöjd. Under flera år har jag provat och provat men för det mesta inte ens försökt till slut. Kruxet är att man alltid går så att man har motljus eller är alldeles för långt ifrån. Visserligen har jag pratat lite artighetsprat med ägaren, men det känns ändå inte som att jag vill be om lov att knata omkring på tomten och pröva nya vinklar. Men idag var inte ljuset så skarpt så det var värt att prova i alla fall. 

Många kastade grankottar senare gick vi vidare. Jag har kommit på mig själv med att om det är någonting jag har i tankarna som känns extra angeläget när vi promenerar så pratar jag högt och ljudligt och argumenterar för mig själv. Ibland kommer det folk som jag inte upptäckt innan de är inom hörhåll och varje gång hoppas jag att de tror att jag pratar med hunden. Fast jag vet inte riktigt om det är det jag gör, för han har ju fullt upp med att nosa omkring på spännande saker. För mig blir det lätt pinsamt, men så tänker jag att det är kanske inte så farligt ändå. Det finns nog fler än jag som går och pratar för sig själv då och då. 


Foto: Solsippan

Det är sådär att jag nästan blir avundsjuk på mig själv när jag ser den där bilden. Så många gånger som jag gått längs med åkern upp mot vägen där uppe. Där är nästan alltid lika vackert och det är sällan jag möter folk. På somrarna är det förstås annorlunda. Då är det fullt med badgäster då det är populärt bland barnfamiljerna eftersom det är så långgrunt. Den tiden på året väljer vi andra vägar eller går tidigt, tidigt innan folk har kommit dit eller kanske väldigt sent då alla har åkt hem. En och annan nattbadare har vi förstås mött på, men de brukar inte bli upprörda över en förbipasserande tant med hund vid den tiden på dygnet. Jag vill ju inte skrämma någon med hunden så jag försöker vara försiktig. 


Foto: Solsippan

Där bakom snöret går det unga kvigor om somrarna. Jag håller andan hela vägen för jag är så förtvivlat rädd för kor. Dessutom är det som att hunden är en magnet för de kommer springandes varenda gång vi kommer. Hunden vet inte riktigt vad han ska tro så han provar lite olika varje gång, men mest är han galet svår att få att gå lugnt vid sidan av mig. Själv går jag med hjärtat i halsgropen och hoppas att inget av djuren ska försöka sig på att klättra över den där stackars tråden för att hälsa på lite närmre håll. Det är fånigt, jag vet, men det hjälps inte. Ännu märkligare blir det med tanke på att jag klappat både en visent och på senare år brukat passa på att klappa kompisens brors bisonoxar. Hon står då hela tiden och trampar nervöst för att hon är rädd att jag ska ramla ner framför klövarna på den galna tjuren. Hon har väl inte helt fel i sin rädsla, jag är mer än lovligt klumpig så det känns inte alltför långt ifrån att det skulle kunna hända. 

Men kor... Där går gränsen.